Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Liesbeth Johansson lämnade Mölnlycke och flyttade till Dijon redan 1982. Här står hon med stadens vackra triumfbåge i bakgrunden. Och spårvagnarna kan åtminstone i viss mån påminna om Göteborg.

Språk och kärlek tog Liesbeth till senapsstaden

"Tack vare mitt stora språkintresse kom hela mitt liv att förändras. Det förde mig till Frankrike", berättar Liesbeth Johansson från Mölnlycke.

Liesbeth Johansson kom till Frankrike indirekt genom sin friidrottsklubb MAIK (Mölndals AIK) som skickade den då 16-åriga Mölnlycke-flickan på träningsläger. 
– Eftersom jag är en tävlingsmänniska var det en utmaning att läsa det svåra franska språket i tidig ålder, berättar Liesbeth och låser porten till sitt hem i det centrala Dijon.

Vårsolen skiner och vi promenerar ned till centrum.
Vistelsen i Frankrike gav Liesbeth lusten att lära mer och hotellägaren föreslog då brevväxling med sin unge systerson.
– Han var sportig som jag, berättar hon med ett leende och drar sig till minnes att det knappast var tal om att ringa på den tiden. 
– Internet fanns ju inte och det var dyra pengar att ringa utomlands. Så man fick ha tålamod tills ett brev dök upp.
Givetvis ville den unge fransmannen se ansiktet bakom breven och kom snart på besök till Sverige.
– Ja, så gick det som för kungen och Silvia! Det sa klick.

1982 flyttade Liesbeth till Dijon och några år senare gifte paret sig. 
Maken fick dock jobb i en annan stad nära den schweiziska gränsen, vilket medförde mycket ensamhet för Liesbeth.
– Ja, det var besvärligt att komma in i det franska samhället. Det var mycket kyligt, minns hon och ger exempel på snåriga fransk administration med snäsig personal. 
Även om hon siktade på läkaryrket blev det istället fördjupade studier i franska på universitetet.
– Det var nog inte riktigt förrän barnen kom i slutet av 1980-talet som det gick lättare att få vänner i Dijon. Då hade vi något gemensamt att tala om i parken, berättar hon.
Paret är dock numera skilda.

Efter att ha arbetat på ett tidningsförlag och ett läkemedelsföretag, så är hon idag försäljningschef på en firma som producerar svetstråd av aluminium med export till företag bland annat på Hisingen och i Partille. Men tråden går också till Kina.
– Ja, de är faktiskt inte så duktiga på svetstråd där, nämner Liesbeth som tycker det är roligt att gå till jobbet om morgonen, inte minst då hon dagligen får tala flera språk.
– Men samtidigt bör man veta att en fransk anställning är väldigt dåligt betald, berättar hon när en spårvagn klingar vid stadens gamla Triumfbåge.
Bland annat därför är hon nu dubbelarbetande.

Häromåret startade Liesbeth en firma och är i dag auktoriserad översättare.
– Översättningar av aktieartiklar, redovisningsrapporter och maskinreparationer är ett underbart sätt att leka med språken om kvällarna, tycker hon. 
Dessutom tolkar hon vid behov åt stadens senapstillverkare. För Dijon är världsberömt för sin starka senap som görs på senapsfrö från svartsenap. En burk på bordet är så gott som obligatoriskt på de franska krogarna.

Den franska staden Dijon är världsberömd för sin senap. Bild: Johan Tollgerdt
Den franska staden Dijon är världsberömd för sin senap. Bild: Johan Tollgerdt

I en lyxig senapsbutik får kunden likt vid en vinprovning, smaka på olika senapssorter.
Om vi båda tycker att saffranssenapen är fantastisk, fastnar dock den starka vittvinssenapen i min hals. Den är för stark. 
Under det att Liesbeth avnjuter en god svartvinbärssenap, berättar jag om min kusin som brer senap på rostat bröd till frukosten med en kopp kaffe.
– Oh, hennes exempel kommer jag aldrig att ta efter, säger Liesbeth med ett skratt.
Som trogen Dijonbo använder hon dock senap i matlagningen flera gånger i veckan, till kött eller i en vit sås.

Givetvis blir det regelbundna resor till Mölnlycke där mamma Margitta bor och till Varberg för att hälsa på brodern Mats med familj. 
– Det jag saknar mest är sjöarna kring Mölnlycke. Jag lärde mig älska naturen av pappa Inge, som ofta tog mig ut som barn. När jag blev tonåring brukade jag löpa runt sjöarna under träningen. 
Från mamman har Liesbeth fått det stora intresset att sy kläder.
– Hon sydde alltid mina kläder när jag var barn och förresten sydde jag brudnäbbarnas aftonklänningar på min sons bröllop i somras, säger hon.

När vi nått fram till vackra halvcirkelformade Place de la Libération bläddrar hon fram en mobilbild på de tjusiga vita kreationerna som fem unga kvinnor bar.
Om Liesbeth nu inte blev läkare har dock båda barnen Axel och Annika uppfyllt hennes drömmar. Dottern har förresten praktiserat på Sahlgrenska sjukhuset.
– Båda är svenskspråkiga. När de var små skickade vi dem nämligen till deras mormor och morfar under en månad i Mölnlycke utan oss föräldrar.

Sedan fem år lever Liesbeth Johansson ihop med Yves, som arbetar på ett stort internationellt svenskt företag i Dijon.
Det var dock inte i arbetssammanhang de träffades, utan i parken.
– Under lunchen mötte jag där ett gäng joggande killar. 
En dag upptäckte en av dem en svensk flagga på hennes bil och så började samtalet.
– Ja, det är verkligen lustigt att Sverige skulle föra Yves och mig samman här i Dijon, säger hon och ler.
Även om Liesbeth regelbundet springer med några kompisar i skogen, sjunger hon också i en fransk kör. 
– Jag har fått dem att sjunga ”Så skimrande var aldrig havet”.
Nu har körledaren också arrangerat ”Det vackraste” fyrstämmigt.
– Men svenska är ett komplicerat språk för fransmän. Så vi får se hur det går…

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.