Den första tiden fanns inte en tanke på att hon skulle kunna leva igen, inte på riktigt. Allt var svart. Mimmi Åström minns inte ögonblicket då de sa att Lilly var död – men hon kommer ihåg att läkarna och sjuksköterskorna stod med nedsänkta huvuden. Vissa grät.
– Hela den veckan är väldigt suddig, säger Mimmi. Jag minns bara små frekvenser…
Dagen då Lilly dog i plötslig spädbarnsdöd skulle Mimmi ta med henne till öppna förskolan. Men efter morgon amningen somnade de om. När Mimmi vaknade upptäckte hon att Lilly, som då var tio veckor och två dagar, inte längre andades.
– Jag slet upp henne och ringde ambulans. Fast jag tänkte på en gång att hon var död …
I trädgården i Rävlanda visar åttaåriga Lo sitt nya gips – ”jag har brutit armen”. Femåriga Lykke, som väntade uppe halva natten då Lo var på sjukhuset, sitter sömnig vid bordet. Lillasyster Luni, en blyg tvååring, vill inte titta upp. Noa, tio månader, sover i vagnen.
– När jag var 19 år och blev mamma till Lilly ville jag bara ha ett barn, säger Mimmi. Om hon inte hade dött så tror jag kanske inte att de andra hade funnits. Men efter att Lo kom kände jag att jag inte ville att hon skulle stå där själv, om något skulle hända oss. Sedan rullade det på.
Mimmi ler svagt, gör en kort paus och lägger därefter till:
– Jag har pratat med många andra som förlorat barn och flera har sagt att man aldrig känner sig färdig. Det fattas alltid någon. Men nu får vi nog nöja oss tror jag.
Kontakten med andra viktig
Efter förlusten av Lilly blev kontakten med andra drabbade viktig för Mimmi. Redan under graviditeten bloggade hon men efter dotterns död ökade frekvensen på inläggen. Mimmi påpekar att hon hade fint stöd från sin familj men kände ett behov av att skriva av sig.
– Det hjälpte verkligen. Jag fick ur mig alla tankar och känslor.
Via Internet kom Mimmi dessutom i kontakt med andra som befunnit sig i en liknande situation vilket betydde mycket. Hon fann människor som tidigare förlorat ett barn men som tagit sig vidare.
– Det kändes skönt att se att de trots allt kunde leva ett vettigt liv, förklarar Mimmi. Men jag lärde även känna flera personer som förlorat ett barn ungefär vid tiden då Lilly dog och det gjorde att jag kände mig mindre ensam. Jag har fortfarande kontakt med vissa av dem.
Mimmi tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:
– Det känns lite konstigt att tänka att det är jag som är den personen nu, som kommit vidare. Då kändes det omöjligt att man själv skulle stå där en dag. När det hände stannade tiden på något vis. Men så en dag kom jag på mig själv med att le. Samtidigt fick jag dåligt samvete. Hur kunde jag göra det? Sorgen försvinner aldrig men man lär sig att leva med den.
Till den som går igenom något liknande har Mimmi främst ett råd:
– Låt det ta tid. Jag tyckte att de som sa så till mig i början var dumma. ”Inte en chans”, tänkte jag. Men livet går vidare vare sig man vill eller inte. Man överlever även om man inte tror det. Har man tur får man flera barn.
Ett sorgeår är ingenting
Mimmi berättar att hon, efter att Lo föddes, upplevde att många förväntade sig att hon skulle gå vidare och vara glad.
– Glad var jag ju såklart. Men Lilly fattades fortfarande. Det kändes tungt. Jag tänkte "kanske jag borde ha sörjt färdigt?". Men min psykolog var jättebra och man vet ju själv hur man känner. Till slut la jag ingen vikt vid vad andra tyckte. Ett sorgeår är egentligen ingenting.
Mimmi förklarar vidare att det inte är jobbigt att prata om Lilly och det som hände henne. Snarare tvärtom.
– Jag kan tycka att det känns skönt att prata om henne, de gånger jag gör det. Det känns även fint när andra pratar om Lilly. Tidigare var jag rädd att hon skulle glömmas bort men det är jag inte längre. Lilly finns alltid i bakgrunden.
Lo, närmast Lilly i ålder, pratade ofta när hon var yngre om Lilly. Det hände att hon sa att hon saknade Lilly, fastän de aldrig träffats.
– Lo är fortfarande noga med att nämna Lilly, berättar Mimmi. Om jag till exempel säger att jag har fyra barn hemma, det är så jag oftast säger, påpekar Lo ”vi är faktiskt fem”. Lilly räknas också.
En stund senare konstaterar Lo:
– Lilly sitter här.
Hon pekar på en plats bredvid lillebror Noas vagn och lägger sedan till:
– Ja, i en osynlig vagn alltså. Hon är ju fortfarande bebis.
Mimmi Åström
Ålder: 29 år.
Bor: Rävlanda.
Familj: Sambon Jesper och barnen Lo, Lykke, Luni och Noa.
Gör: Föräldraledig.
Intressen: Vara med barnen – jag hinner inte mycket annat.
