Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

För åtta år sedan förlorade Anne Ryens son Andreas kampen mot drogerna. Anne har också ett brokigt förflutet med missbruk och kriminalitet, men numera lever hon ett drogfritt liv. "Jag tror på Gud och ber varje dag, jag har sagt ja till Gud i mitt hjärta", förklarar hon. Bild: Mathias Pernheim

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sorgen efter sonen kommer Anne alltid att leva med

Anne Ryen förlorade sin son Andreas till drogerna. Sorgen och saknaden kommer hon alltid att leva med. Själv har hon flera år av missbruk och kriminalitet bakom sig. I dag är hon drogfri.

Tolvstegsprogrammet. Anne Ryen återkommer ofta till det under samtalet. Programmet mot missbruk och tvångsmässiga beteenden där tron på en högre makt är en hörnsten. Ett enkelt program för komplicerade människor, säger hon.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– När min son dog började jag gå på NA-möten, anonyma narkomaner, och började leva efter tolvstegsprogrammet. Jag har avskytt mig själv. Jag har varit slug, vidrig och manipulativ. Genom NA, Anonyma Narkomaner, och programmet gör jag nu rätt för mig. Jag tar ansvar och är med i samhället. Det har höjt min livskvalitet.

Namnet på underarmen

Anne Ryen är i det närmsta självgående som intervjuperson. Hon pratar snabbt och associationerna duggar tätt. På ena underarmen har hon tatuerat in Andreas – namnet på sonen som inte klarade kampen mot drogerna och dog för åtta år sedan. Hennes livshistoria rymmer sorg men också hopp om att man kan leva vidare även när det värsta har hänt.

Vi börjar när hon är nio år. Anne som är från Göteborg och dotter till en polis och en socionom flyttade då till Järna för att gå i Waldorfskola. Hon var duktig, men på helgerna rymde hon från inackorderingshemmet och åkte raggarbil till Södertälje.

– Jag ville ha uppmärksamhet. Det har hängt med mig hela livet. Jag gick alltid över gränsen.

Fick adhd-diagnos som vuxen

Som vuxen diagnostiserades hon med adhd. Det förklarar turbulensen kring henne. När hon var 16 tog hon amfetamin första gången och allt föll på plats.

– Jag kände mig hemma i amfetaminet direkt. Jag älskade det.

Vid ett tillfälle åkte hon fast men släpptes när en kille tog på sig skulden.

– Släpp mig mot borgen sa jag när jag greps, som om det var en amerikansk film. De skrattade så de grät. Sedan fick jag ligga i en cell med öppen dörr och jag fick lergigan och vakterna på häktet klappade mig på huvudet. Jag har haft tur många gånger.

Bild: Mathias Pernheim

Några år senare börja hon sälja droger. Hon köpte amfetamin i Stockholm för 80 kronor grammet och sålde det dyrt i Göteborg. Affärerna gick bra i flera år, tills hon åkte fast igen. Hon var gravid och fick villkorlig dom. 1978 föddes Andreas. Efter det lät hon bli knarket i nio år. Men så gick hon upp i vikt efter att Johnny föddes och tänkte att hon kunde ta lite amfetamin för att bli av med vätska. Det blev ett återfall som varade i 17 år.

– Mina barn har fått vara med om mycket. De har sett mig bli slagen, sovit i bilar och de har aldrig firat sina födelsedagar på samma ställe. Det är så missbrukarbarn har det.

Började tidigt med hasch

För Andreas gick det inte bra. Han började röka hasch tidigt och sedan gick det snabbt utför. Anne och han köpte knark av samma langare men knarkade aldrig ihop. De var varandras bästa vänner.

– Vi hade en sjuk symbios.

De var lika på många sätt.

– Fast Andreas var mycket smartare och roligare. Du skulle ha skrattat ihjäl dig åt honom. Jag kan se hur han skulle härma dig hur du sitter och skriver och hur du håller pennan. Han var skitduktig på att härma andra och gjorde klockrena imitationer på varje pundare vi kände. Men så hade han ju också varit med om mycket, sett många människor och lärt sig läsa av beteenden för att inte råka illa ut.

Ständigt dåligt samvete

Anne beskriver det som att Andreas störde henne i hennes missbruk. Hon var orolig för honom och hon hade alltid dåligt samvete för att han hade gått i samma fotspår som hon. Hon ville bara att han skulle ha det bra. Det satt i även när hon själv var drogfri. Hon hoppades att Andreas skulle gifta sig och bli stjärnkock.

2006 fattade de det gemensamma beslutet att bli drogfria. Till en början gick det bra. Andreas utbildade sig till kock.

Men så började han att dricka och knarka igen. Anne skickade med honom ett treorör med sin egen urin som han använde när han lämnade kissprov hos frivården.

– Jag fattade ju inte vad jag gjorde. Jag trodde att jag gjorde det av kärlek.

Dog i januari 2011

Andreas levde hårt. Till slut fick han lärlingsplats på en krog i Köpenhamn, men han hann aldrig åka dit.

På morgon den 2 januari 2011 låg han livlös i soffan hemma hos Anne.

– Jag var i chock och gick runt köksön på nätterna. Jag kunde inte ta in att Andreas var död. Jag skulle ju rädda honom från misär. Det var mitt projekt och nu var det över. Hela min familj var förstörd. Det var som om någon hade släckt solen.

Mitt i sorgearbetet kom hon i kontakt med NA (Anonyma narkomaner) och hon nämner högmod nästan i samma mening. Misslyckade tjallare och förlorare, tänkte hon när en vän frågade henne om hon ville följa med på ett möte. Det blev en vändpunkt. Hon gjorde upp med sitt högmod och insåg att hon inte skulle klara detta ensam. Det har hjälpt henne genom alla tankar om skuld och misslyckande.

Tänker på Andreas dagligen

Hon tänker på Andreas varje dag. Hon pratar om hans gravsten och säger att jag inte kan fatta hur fin den är, att platsen där han vilar kallas ungdomskullen och att Kapten Röd bor tvärs över gatan.

Några dagar senare åker vi till Västra kyrkogården. Anne stryker händerna längs överarmarna i iskylan när vi klivit ur bilen. Hon sätter sig på huk i snön och tänder ett ljus och blir tyst en stund.

– Jag tror att vi kommer att ses igen. Jag tror på Gud och ber varje dag. Det gjorde jag när jag knarkade också men då bad jag mest snälla Gud låt mig slippa häktet. Nu är jag döpt. Nu har jag sagt ja till Gud i mitt hjärta. På riktigt.

Anne Ryen

Ålder: 60 år.

Familj: Sonen Johnny som är murare. Sonen Andreas som dog i januari 2011. Mamma.

Bor: Lägenhet i Kålltorp.

Gör: Arbetar som volontär inom missbruksvård.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.