Sorgen efter mamma fick Marica att börja skriva

De satt uppe hela kvällen och tittade på mamma Monicas favoritserie "På heder och samvete". Det kändes som en helt vanlig lördagskväll hemma, men i själva verket befann sig Marica Markkula och hennes mamma på Skånes universitetssjukhus i Lund.

– Mamma hade ont men hon ville bestämt sitta i fåtöljen och inte ligga i sängen, berättar Marica med ett svagt leende. Det är ett fint minne. Jag kunde vara nära mamma och hon klappade mig över håret, det var bara vi två den kvällen.

Besked om lungcancer

Dagen innan hade läkarna gett beskedet att Maricas mamma drabbats av lungcancer.

– Mamma hade haft hosta och vi märkte att hon var trött – men hon sa inte så mycket varken till mig, pappa eller min lillebror, fortsätter Marica.

Maricas föräldrar bodde i Skåne och i maj 2005 var den då 28-åriga Marica i föräldrahemmet på besök. Mamman hade svårt med andningen och till slut fick Marica, som är sjuksköterska, med sig sin mamma till akuten i Hässleholm. Efter många turer – inom loppet av en vecka hann de skickas runt till flera olika skånska sjukhus – tog resan slut i Lund.

– Det fanns ingenting att göra, säger Marica dröjande. Läkaren var förundrad över att mamma orkat jobba heltid. Han beskrev det som att hon hade motsvarande ett sugrör att andas igenom. Det gick snabbt och smärtfritt för mamma, men vi hann inte riktigt med...

Morgonen efter tv-kvällen på sjukhuset kom Maricas pappa för att lösa av Marica.

– Jag och min sambo skulle åka hem en sväng. Mamma kramade oss och ville inte riktigt släppa. Det var sista gången jag såg henne. När vi kom tillbaka dagen därpå vankade pappa av och an i korridoren. Han kom fram till mig och la händerna på mina axlar. Då hade mamma dött tio minuter tidigare.

Gömde sig i sjuksköterskerollen

Efter en kort paus lägger Marica till:

– I stunden gömde jag mig bakom min sjuksköterskeroll – jag gick egentligen in i den rollen direkt när vi kom till sjukhuset. Jag stängde av för att kunna stötta de andra. Men en sköterska påpekade ”det här är din mamma Marica, du jobbar inte nu”.

Marica förklarar att personalen på sjukhuset i Lund var väldigt stöttande. När familjen lämnade sjukhuset gavs de dock ingen hänvisning vidare.

– Vi fick ingen information om kurator eller sjukhuspräst. Vi fick rodda allt själva.

Skrivandet en viktig del

För Maricas del blev skrivandet viktigt i sorgebearbetningen. Hon skrev dagbok nästan dagligen de första två åren.

– Men det som hjälpte mest var när jag hittade föreningen VIMIL – Vi som mist någon mitt i livet. Det blev min räddning. Omgivningens reaktioner var svåra att hantera. Dels ansåg många att jag som sjuksköterska och äldsta barnet skulle ta hand om pappa och lillebror, och dels upplevde jag att vissa tyckte ”ryck upp dig, det är naturligt att din mamma dör innan dig”. Men när jag träffade andra som varit med om liknande fick jag vara Marica, ledsen och liten.

Tack vare gemenskapen i VIMIL fick Marica även en annan förståelse för hur hennes pappa hanterat sin sorg.

– I början kunde jag och pappa inte prata. Vi förstod inte varandra. Men när jag gick med i VIMIL mötte jag en man i pappas ålder som också förlorat sin fru. Han sa ”tror du inte att din pappa kan se det så här...?”. Det gav mig ett annat perspektiv.

Världens bästa kramar

När Marica ska beskriva sin mamma ler hon en aning och säger därefter:

– Mamma hade världens torraste humor och gav världens bästa kramar. Jag kunde prata med henne om allt. Även mina kompisar brukade vända sig till mamma. I dag kan jag tänka tillbaka och känna mig lycklig som haft en mamma som älskat och stöttat mig.

Vid speciella tillfällen blir dock saknaden extra stark.

– Som när jag skulle gifta mig och hade tittat på brudklänning med mina tärnor. Jag kom hem och bröt ihop. Jag satt på hallgolvet och stortjöt när min sambo kom in genom dörren. Jag och mamma hade ju planerat att vi skulle åka till Helsingör och titta på klänningar.

Gör inte längre lika ont

Marica funderar lite men fortsätter snart:

– En doft kan också påminna och få ögonen att tåras. Men det gör inte lika ont längre. Jag kan minnas utan att bli ledsen.

I antologin "När mammor dör" berättar 31 kvinnor – varav Marica är en – om erfarenheten av att mista sin mamma.

– Jag hade önskat en liknande bok och hoppas att min berättelse kan ge tröst. Man tar sig vidare även om det känns tungt ibland. Men det är viktigt att våga be om hjälp och låta sorgen ta tid. På något sätt är mamma närvarande trots att hon inte finns här. Ibland ställer jag en fråga rakt ut i luften, då kan jag nästan höra mammas svar.

Lina Norman

livsstil@gp.se