Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jonas Eek, krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Jonas Eek, krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Jonas Eek: Som om vi övade oss på att ta in den ogripbara döden

Prästen Jonas Eek skriver om allhelgonahelgen som blivit vår största kyrkohögtid där nästan varannan svensk besöker en kyrka eller kyrkogård under helgen. ”En vandring bland gravarna kan vara rekreerande. En påfyllnad av tacksamhet över det man fått och ännu har; en maning att ta vara på den tid som fortfarande är”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ars moriendi är latin och betyder konsten att dö. Det kan låta makabert men kanske är det just det vi tränar i Allahelgonatid. När barnen spökar ut sig, hemmen dödskallemärks och familjegravarna besöks. Som om vi övade oss på att ta in den ogripbara döden.

Allhelgonahelgen har blivit den största kyrkohögtiden i Sverige. Nästan varannan svensk besöker en kyrka eller kyrkogård under helgen – det är till och med fler än vid jul. Kyrkogårdarna väcker minnen och vemod. Men inte bara. En vandring bland gravarna kan vara rekreerande för den inre människan. En påfyllnad av tacksamhet över det man fått och ännu har; en maning att ta vara på den tid som fortfarande är. Kanske alldeles särskilt det här året, när pandemin så tydligt påminner om tillvarons gränser och alltings bräcklighet.

Ars moriendi hette också den första bok som trycktes i Sverige utanför klostren. Författaren är anonym, men var troligen dominikanermunk. Texten kom till i efterdyningarna av digerdödens härjningar på 1300-talet, då en tredjedel av Europas befolkning dog. Den skrevs under 1400-talet och den svenska versionen trycktes i Uppsala 1514. Boken innehåller råd, anvisningar och böner inför döden, och den blev en storsäljare.

På medeltiden fick pandemin människor att fundera över och formulera sig kring döden och döendet. Kanske har covid-19 en liknande inverkan på människan i vår tid.

Martin Lönnebo. Bild: Åse Bengtsson
Martin Lönnebo. Bild: Åse Bengtsson

Martin Lönnebo är pensionerad biskop i Linköping. I år har han fyllt 90 år. I en av sina senaste böcker skriver han om ars moriendi: ”Jag är ingen specialist på konsten att dö. Jag skriver om döden därför att jag älskar livet”.

Men mest känd är nog Lönnebo för att ha skapat Frälsarkransen. Frälsarkransen är ett armband som fungerar som ett slags radband. Den är ett hjälpmedel för det inre livet och för det förtrogna samtalet med Gud. Kransen är en existentiell livboj. En handledens katekes. Den förmedlar att, precis som kransen vilar i vår hand, så finns också vi till i Guds hand. I livet. I döden. I evigheten.

Frälsarkransens pärlor berättar om livet och tron. De har namn som Gudspärlan, Jagpärlan, Tystnadspärlor och Hemlighetspärlor. Det finns Nattens pärla. Det är dödens pärla, som påminner om den svarta erfarenhet som vi tränar på att ta in i Allhelgonahelgens mörker. Men alldeles bredvid finns Uppståndelsepärlan. Den pärlan knyter an till gravlyktornas lågor; hoppfulla och trotsiga ger de en aning om evigheten.

I en biografi över biskop Martin Lönnebo funderar han över himlen. Lekfullt skildrar han ljus, skönhet och frid på andra sidan evighetens port hos Gud. Och fortsätter: ”Senare kommer jag till en flod. Jag sätter mig på en sten med tårna i det klara vattnet. Jag känner Frälsarkransen i min ficka och tänker en djärv tanke. Borde jag visat den för Gud?”

Under ett samtal med Lönnebo gav han mig en gång en kortversion av ars moriendi. Han sa: ”Konsten att dö är att leva rätt”. Och för att hitta rätt i det andliga livet har Lönnebo gett oss Frälsarkransen. Den hjälper till med perspektiven och tränar oss att ta in det obegripliga och ogripbara: livet, döden och evigheten.