Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pontus Bäckström, präst och krönikör. Bild: Anders Hofgren
Pontus Bäckström, präst och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Sms:a när du har kommit hem

Med utgångspunkt från det uppmärksammade mordet på Sarah Everard reflekterar prästen Pontus Bäckström över den rädsla som så många kvinnor bär på i olika miljöer. ”För de flesta utsatta kvinnor är emellertid hemmet den plats där våldet sker och under pandemin har den utsattheten ökat”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den mördade Sarah Everard.
Den mördade Sarah Everard.

”Sms:a när du har kommit hem”. Den meningen, som många själva skrivit eller tagit emot med gnagande oro, blev till ett laddat slagord när kvinnor nyligen samlades i södra London för att hedra och uttrycka vrede över 33-åriga Sarah Everards öde. Sarah Everard kidnappades, fördes bort och mördades när hon var på väg hem en natt i början på mars. Delar av kroppen hittades en vecka senare. Sms:et kom aldrig. Orden sammanfattar och uttrycker den där rädslan som många kvinnor (och andra i utsatta situationer) bär på: gå ensam från bussen, känslan av otrygghet, scanna av hotbilden, trasiga lampor, tänkbara flyktvägar.

Jag tänker på det själv ibland när jag hamnar bakom någon en sen kväll och märker hur hennes steg blir snabbare, hur jag då saktar ner eller byter sida på vägen för att liksom avväpna mig själv och situationen som uppstått. Det är absurt, tänker jag, men påtagligt och omöjligt att bortse ifrån. För de flesta utsatta kvinnor är emellertid hemmet den plats där våldet sker och under pandemin har den utsattheten ökat. ”Sms:a när du kommit hem” betyder då inte att faran är över, utan tvärtom.

Under en tid har några firat en mässa i en liten kyrka här i staden, där det uteslutande har använts kvinnliga bilder av Gud. Gudstjänsten fick namnet Krista-mässan. Namnet väckte starka reaktioner hos en del, eftersom det ansågs vara en förvanskning av den kristna tron och det faktum att Jesus var man. Ungefär som när drevet gick efter att Svenska kyrkan i Västerås för några år sedan använde ordet ”hen” om Jesus-barnet.

Det handlar som alltid om teologi: hur vi talar om Gud och om gudsbilder: vem eller vad vi tror att Gud är. Teologen Mary Daly formulerar grundproblemet såhär: ”Om Gud är man, så är mannen Gud”. Prästen Kent Wisti skriver: ”Gud är inget pojknamn”. Krista-mässan ville måla andra bilder av Gud, där kvinnors erfarenheter blir ingången till en djupare förståelse av den kristna berättelsen. Maria Küchen skriver i en liten skrift om kyrkan efter Metoo-uppropet: ”I grunden dock, i första hand, är Jesus människa. Genom honom fick Gud inte bara människogestalt, utan också människors erfarenheter av yttersta utsatthet och förnedring. Det går att förstå Jesu Kristi pina och korsfästelse som en våldtäkt.”

Under hösten fördes positiva samtal med Göteborgs Stift om möjligheten till dispens från kyrkohandboken för en egenformulerad nattvardsbön och utelämnandet av bönen ”Vår fader” i nattvardsliturgin. Beslutet från Domkapitlet blev, efter olika försök till lösningar, att en sådan avvikelse inte kan medges. Det handlar i det här fallet inte så mycket om domkapitlets ovilja och kanske inte heller så mycket om gamla böner, utan snarare om en inbyggd brist i kyrkohandboken. I sin teologiska kontext blir kravet på ”Vår fader” närmast att betrakta som ännu ett övergrepp, ännu en påminnelse om det patriarkala i teologin vi har så svårt att frigöra oss ifrån.

Snart är det påsk och Jesus dör på korset. Det går att tänka in Krista där. Vi måste tänka in Krista där. Hon som förnedras, utnyttjas, blir slagen, dör. Jag ser Sarah Everard på korset. Alla som hon. Min bön på långfredagen: ”Gud, sms:a när du kommit hem”. Sedan väntan. Och gryningsljus.