Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”När Uno fick sin diagnos bestämde jag mig för att föra dagbok, berättar Lolo Tode Palm om uppkomsten till sin bok I kärlek och sorg. Bild: J Anders Hansson
”När Uno fick sin diagnos bestämde jag mig för att föra dagbok, berättar Lolo Tode Palm om uppkomsten till sin bok I kärlek och sorg. Bild: J Anders Hansson

Sluta planera och gör det nu

För att börja från slutet så dog Uno Palm den 15 september 2018. Tre år tidigare, precis efter trettonhelgen, fick han sin diagnos: prostatacancer. Om de 1 348 dagarna med sjukdomen har nu hans fru Lolo skrivit en bok. För att förstå vad det var som hände.

Rådet från läkaren var lika enkelt som brutalt i sin outtalade innebörd: ”Om det är så att ni planerat att göra något när ni går i pension, då ska ni sluta planera och göra det nu”.

Uno är då 55 år, frisk och vital. Röker inte, ingen övervikt. Ett ryggont hade på sistone börjat värka efter träningen, inget mer. Men röntgenbilden på Unos skelett avslöjar en fullt utvecklad cancer i prostatan, redan spridd med metastaser i skelettet, tätt, tätt, som mönstret på en dalmatinerhund.

Allt stod still.

– När Uno fick sin diagnos händer så mycket i en, alla tankar på en gång. Jag bestämde jag mig för att föra dagbok, det har jag inte gjort vare sig före eller efter, berättar Lolo Tode Palm om uppkomsten till sin bok I kärlek och sorg.

– Jag gjorde anteckningar på allt som sades när vi åkte på läkarbesök, jag ställde frågor för att förstå och jag skrev ner vad de sa. Man minns olika och man hör olika. Tack vare mitt jobb som journalist är jag bra på att anteckna och med hjälp av det komma ihåg vad som sagts. När Uno mindes fel, kunde jag fastslå det.

De träffades i Falköping 1978 när Uno som bodde i Mullsjö och hans rockband Granny’s Label kom dit och spelade. Blev ihop sista året på gymnasiet. Flyttade 1987 till Vänersborg. Var tillsammans i 40 år. Fick två barn, Yvette 1989 och Niklas 1991.

Tidigt i boken skriver Lolo i en dagboksanteckning om oron inför att leva ensam:

20 januari 2015: I går var första besöket på Sahlgrenska. I dag börjar medicineringen. Jag är rädd för att bli ensam. Jag har aldrig velat ha en annan man. Måtte medicinen hjälpa Uno. Men jag oroar mig för att cancern är aggressiv och att han har för många metastaser.

21 januari 2015: Vi ligger i sängen och kramar varandra. Uno för att trösta mig. Han gråter.

Hade du önskat att cancerbeskedet formulerats mindre rakt på sak?

Uno Palm och Lolo Tode Palm den sista våren. Bild: Yvette Palm
Uno Palm och Lolo Tode Palm den sista våren. Bild: Yvette Palm

Stopp! Säg inget! Jag vill inget veta.

– Nej, jag tyckte den läkaren var jättebra. Uno tyckte han var hemsk. Uno ville under hela resan aldrig veta hur lång tid det var kvar. Även vid det sista brytsamtalet, den 20 augusti 2018, tre veckor innan han dör. Läkaren på den palliativa avdelningen berättar att nu kan de inte göra mer. Och hon öppnar munnen för att kanske säga nånting om hur långt det är kvar men Uno höjer handen direkt: Stopp! Säg inget! Jag vill inget veta.

Men för Lolo var det viktigt att ha tidsramar; vad måste göras, vad ska förberedas, vad händer nu?

– Nästa steg kanske är att han behöver kryckor, hjälp för att resa sig ur sängen, handikappanpassa toaletten? Jag behövde hela tiden ligga steget före, ordna hjälpen innan den behövdes. Och ta vara på stunden, att leva. En dag när Uno plötsligt mådde bra, ringde jag min chef och sa ”Vi tar akut semester!” Sen när Uno gått bort, och vi haft begravning i oktober 2018, så var det en tid då man bara försöker landa, säger hon.

– Jag fick ett nytt uppdrag och började jobba i Stockholm. Och då tänkte jag att det här året, 2019, ska jag försöka ägna mig åt att förstå, vad var det som hände? När man är mitt uppe i det, då ser man inte det. Man liksom bara navigerar för att klara av strömmen dit man dras.

Så 2019 blev Lolos ”debriefing-år”. Hon beställde hem alla Unos journaler, som ihop med dagboken och anteckningarna från besöken i sjukvården blev underlaget för hennes bok. Och medan hon skrev kom tanken att hennes personliga rapport kunde vara allmängiltig och till hjälp för andra.

Boken utkom i oktober inför starten av Mustaschkampen, årets rikskampanj kring sjukdomen. Allt överskott går till prostatacancerförbundet.

Är det något i dina dagboksanteckningar som överraskade dig eller framstod extra när du läste dem i efterhand?

Man lever på hoppet om att det finns mer tid kvar

– Att det är så tydligt att man lever på hoppet. Hoppet om att det finns mer tid kvar.

– Och jag är glad att vi slapp Corona-pandemin. Jag känner oerhört starkt för dem som blivit cancersjuka under denna tid, som kanske inte fått ha med sig något stöd vid läkarbesöken, inte träffat vänner och bekanta, inte kunna resa, inte dansa, inte spela i band som de vill medan de ännu lever. Jag är ledsen för deras skull.

Vem såg du från början som läsare av din berättelse?

– I och för sig att det skulle kunna vara vårdpersonal. Men jag vänder mig ändå i första hand till den som har en partner som har drabbats av prostatacancer eller annan dödlig sjukdom.

– För mig handlade det om att jag skrev utifrån min roll att som anhörig stå bredvid. Alla dessa tankar som handlar om att man vill hjälpa och göra allt det bästa, och på det har man sitt eget liv och undrar vad ska hända mig, och så får man skitdåligt samvete för att man tänker på sig själv och så vidare.

– Det tror jag många som står bredvid behöver känna, att de inte är ensamma om sådana tankar.

Lolo Tode Palm är inte först med att ha skrivit en bok som skildrar prostatacancer. Men föregångarna har helt eller mest haft fokus på patienten, mannen, och hans upplevelser. Lolos bok är möjligen den första som är skriven rakt ur perspektivet som anhörig. Det påverkar läsningen av de drygt 300 sidorna – man undrar helt enkelt hur det ska gå.

Inte för Uno, det vet man. Inte i detalj, men facit finns redan. Utan för Lolo, med alla sina tankar om hur hon ska hantera Unos sjukdom på allra bästa sätt och leva i nuet, och samtidigt förbereda sig på den egna tillvaron efteråt. Hur ska det bli, vart ska hon ta vägen?

”Saknar vårt liv”

Så här tre år senare, hur har du upplevt – och upplever – att leva ensam, som du oroar dig för i boken?

– Ja, jag är ensam. Första året var det mest på kvällar och helger eftersom jag hade arbetet och arbetskamraterna på dagarna. Men med distansjobb hemifrån sedan den 11 mars 2020 har jag blivit dubbelt ensam och det sliter. Jag har vänner och jag har mina vuxna barn men även om man umgås regelbundet vaknar man ensam och somnar ensam.

– Jag saknar Uno, och jag saknar vårt liv.

Lolo Tode Palm

Ålder: 62 år

Bor: Vänersborg

Yrke: Journalist, medielärare, digital utvecklingsredaktör och produktägare vid Sveriges Radio för Publik digital konsumtion.

Aktuell: Med boken I kärlek och sorg, om maken Unos prostatacancer.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.