Den rockande 73-åringen Bruce Springsteen återvänder till Ullevi nästa sommar. ”Baby, we were born to run” och ”I’m on fire”. Hur mycket orkar Bruce springa där på scenen och hur mycket kan han brinna, egentligen? Lars Winnerbäck skrev ”Vart tog den där elden vägen?” i någon slags tidig uppgivenhet över det som gått förlorat. Då var Winnerbäck ändå bara 26 år och hade redan slocknat. Bruce är 73 och tycks, liksom katten, ha nio liv.
De säger ju, i och för sig, att ålder bara är en siffra, så Bruce kanske både orkar springa och brinna, vem vet. Men ålder är ju också, handen på hjärtat, inte bara en siffra utan också ett högst påtagligt fysiskt tillstånd som främst drabbar den som levt ett tag. Jag är där nu. Har levt ett tag och börjar bli gammal. Inte supergammal som en ryss i Uralbergen som druckit kefir hela livet, men tillräckligt gammal för att det ska påverka mig.
Vi besökte Tomas Andersson-Wij i hans hem för inspelning av vår podd ”Ingen hinner fram”. Han funderar också på det där med tidens flykt och livets förgänglighet. Han skrev nyligen en låt till några vänner som fyllde 50: ”Fira det liv som blev”. Det finns dom som säger att Tomas Andersson-Wij och jag är lite lika. Jag har mest trott att det är avsaknaden av hår och den rakade skallen ihop med lite skäggstubb som gör det där. Men Ludvig, min präst- och poddkollega, sa att vi är lika på ett annat sätt också. ”Ni har lika trötta ögon”, sa han liksom i förbifarten. Han har tyvärr helt rätt. Mina ögon sover även när jag är vaken. Ett av våra poddavsnitt heter ”Getens tomma blick”. Det är jag, Tomas Andersson-Wij och geten. Klubben för smala, trötta, gamla ögon.
Det är dessutom något med hållningen. Och magen. När jag ser mig själv framifrån kan jag vid enstaka tillfällen låta mig duperas och tro att jag klarat åldrandet hyfsat. Men när jag passerar skyltfönster och ser mig skymta förbi i profil, då blir det svårare att värja sig mot och vifta bort. Det är som det är.
Jag var i Barcelona med några vänner. Förr, när vi var yngre, hade vi fortsatt på nattklubbarna efter den sena middagen. Nu tog vi istället taxi hem för en drink på hotellterrassen. Nära sängen och den inbjudande kudden. På dagen hade vi varit på Miro-museet och vandrat upp på berget i fyrtio graders stekande värme. En av vännerna ville fortsätta och ta linbanan upp till toppen. Han är rastlös av naturen och hade dagen innan vandrat i sex timmar till ett kloster medan jag och en annan vän tyckte att det var tillräckligt att promenera tio minuter till Sagrada Familia, katedralen som de aldrig slutar bygga. Vi blev övertalade att följa med och den rastlöse klostervandraren köpte biljetter till oss i en automat vid entrén. Dock visade det sig att vi istället för att hamna i en linbanevagn på väg upp hamnade i en slags rälsbuss på väg ner. Det blev en bild för livet, våra liv. Hur mycket vi än vill fortsätta uppåt är det oundvikligt med resan ner. Plötsligt står man bara där i fel vagn och undrar ”vart tog den där elden vägen?”
Jag har valt att omfamna det. I höst fyller en av mina bästa vänner 50 år. Han har släkt i Belgrad och vi åker dit för att ”fira det liv som blev”. Men också för att fira det liv som är. Jag ska skåla i sljivo och kanske dansa mig in i natten, vem vet. Men innan dess ska jag sova middag. Slockna en stund för att brinna en stund. Det är som det är. Oh oh oh, I’m on fire.
