Slakthus i förändring

Ett hantverksbryggeri flyttar in, ett vineri ska slå upp portarna. De tomma lokalerna kring Slakthuset har börjat fyllas med liv. Häng med till platsen som pekas ut som Göteborgs eget Meatpacking district.

ANNONS
|

Lördag eftermiddag. I Slakthusområdet i Gamlestaden är parkeringarna tomma. Solen värmer de gulbruna tegelbyggnaderna, pepparkakshus som badar i honungsgult eftermiddagsljus. Bortsett från det monotona bruset från E45:an är det alldeles tyst. En ung kille med skägg och en bebis i sele på magen öppnar en dörr. – Ska ni till Spike? Då är det här. In genom dörren, en trappa upp. I den lilla baren är det plötsligt trångt, ett monotont sorl ligger som en matta över lokalen. Martin Johansson står bakom bardisken och gör kryss på gula postit-lappar, bockar av de ölsorter som är testade. En griffeltavla upplyser om dagens meny: East India lager, Polar Nights, East India Pale Ale, Californication och O Holy Nut. Ett nytt gäng kommer in genom dörren. – Tjena, tjena. Är ni törstiga? – Ja, vi har ju gått runt området några gånger innan vi hittade in. Nej, att hitta Spike Brewery är inte precis enkelt. Ändå är det fullt här varje lördagseftermiddag då bryggeriet öppnar sin pub. Martin Johansson är en av de tre grundarna av hantverksbryggeriet som flyttade in i Slakthusområdet 2015. Nu har han och kollegorna Marcus Axberg och Mats Wessberg storstilade planer. Lokalen ska byggas ut, bli dubbelt så stor för att göra plats både för större bryggeri och för fler ölsugna. Uteserveringen har nyligen öppnat. Dessutom vill bryggeriet börja servera mat och i juni säljs deras första öl på Systembolaget. I förlängningen vill Mats Wessberg något mer – han hoppas att de kan bidra till att hela Slakthusområdet lever upp.

ANNONS

För de flesta göteborgare är Slakthusområdet något man åker förbi. Det ligger inklämt mellan motorled och järnväg: E45 stryker förbi alldeles runt hörnet, Röde orm ringlar över Partihallarna i närheten. I de vackra men lite ruffiga byggnaderna samsas livsmedelsföretag som Jakobsdals charkuteri, Styckmästarn och Korvdelikatessen med en åkerifirma, ett måleri och en judoklubb. De senaste åren har det börjat surras om platsen. Tänk om det kunde bli ett göteborgskt Kødbyen, ett Meatpacking district, ett område fyllt av småskaliga matproducenter, barer och restauranger? Det finns gott om exempel på slakthusområden som genomgått en förnyelseprocess, där just Meatpacking district i New York kanske är mest känt. Under 1970-talet var området nedgånget och gatorna centrum för prostitution och droghandel. I dag är stadsdelen park med promenadstråk, kaféer, barer och exklusiva butiker samtidigt som det finns kvar ett mindre kvarter med styckning, packning och distribution av kött. Ett annat slakteriområde som genomgått en metamorfos är Kødbyen i Köpenhamn, en plats som var helt stängd för allmänheten fram till 2005. Då bestämde sig kommunen för att öppna området och låta kreativa verksamheter etablera sig sida vid sida med livsmedels¬industrierna. I dag är Kødbyen fyllt av barer och restauranger.

En som gärna ser en utveckling av Slakthusområdet i denna riktning är Göran Joneskär, regionchef på fastighetsbolaget Klövern. För några år sedan köpte Klövern den del där Scans charkuterifabrik tidigare huserade men som är nedlagd sedan flera år. Huset var slitet. – Vi konstaterade relativt snabbt att vi måste titta på hela Slakthusområdet, inte bara på ett hus. Gamlestadens utveckling har varit en viktig beståndsdel när Klövern knådat fram sina visioner. Gamlestadstorget ligger bara några hundra meter bort och här ska nästa år ett resecentrum med kontor, hotell, bostäder och lokaler för handel stå klart. Göran Joneskär hoppas att Slakthuset får hänga med på ett hörn nu när det är så mycket på gång i Gamlestaden. – Vi skulle vilja se ett blandat område med tydligt matinnehåll som anknyter till platsens historia. Min dröm är att göteborgarna åker hit när de ska köpa den bästa osten, korven eller skinkan. En av verksamheterna som flyttade in för några år sedan är Stadsjord. I en av de mer slitna kåkarna har verksamhetsledaren Niklas Wennberg och hans kollegor utvecklat ett system för odling av matfisk och grönsaker, som bland annat har kunnat avnjutas på lyxkrogen Bhoga. Han har stora ambitioner och hoppas att i förlängningen kunna bidra med en del av svaren på den globala utmaningen att finna högvärdigt protein till växande stadsbefolkningar. Ett annat projekt på gång är ett vineri. Klövern har precis tecknat hyresavtal med Göteborgs vinhus som planerar att driva vineri efter modellen ”urban winery”, där druvor importeras från vingårdar och vinet tillverkas på plats. Förutom vineri kommer här finnas vinbar och restaurang. Vineriet flyttar in i en äldre byggnad som rustas upp under hösten. – Det är en stor investering för oss, egentligen för stor, men hjälper oss att peka ut en riktning. Vi vill inte sparka ut någon, det får ta den tid det tar. Men när en lokal blir tom vill vi att den ska fyllas med något som pekar framåt i tiden och inte bakåt, säger Göran Joneskär.

ANNONS

Göteborgs Slakthus invigdes i november 1905. Det var en stor händelse. Anläggningen, som var byggd efter modernaste tyska modell, bestod av kreatursmarknad, järnvägsspår, väldiga slakthallar, kylrum, saluhall och laboratorium i sammanlagt 24 olika byggnader. Prislappen låg på tre miljoner, en enorm utgift för staden på den tiden. Den nya spårvagnslinjen till Kviberg stod färdig lagom till invigningen och många tog chansen att åka spårvagnen till Marieholm för att ta sig en titt. I början av 1900-talet var livsmedelskontrollen usel, slakten ohygienisk och många blev sjuka efter att ha ätit skämt kött. Det nya kommunala Slakthuset innebar en ny epok för livsmedelsförsörjningen i Göteborg. Då låg Slakthusområdet på landsbygden, på bilder ser man hur det omgärdas av åkrar med Göteborg långt borta i horisonten. Ändå var det tillräckligt nära stan för att lätt kunna frakta köttet till konsumenterna. Första gången Stig-Arne Gustavsson kom till Slakthuset var under sent 50-tal. Han var knappt mer än en pojke, jobbade på ett charkuteri i Lerum och fick följa med sin chef hit. Han blev lika chockad som fascinerad av det han fick se. Bönder som lastade av sina djur, kossor som råmade, grisar som skrek, djur som såldes, köptes, slaktades och styckades. – Det var ett sånt liv. Intensiteten på Slakthusområdet lockade, liksom hantverket – att stycka ett stort djur är tungt, kräver precision och ska samtidigt gå snabbt. Det där första besöket ledde senare till en anställning som lärling, som med tiden blev ett chefsjobb och slutade med en egen styckningsverksamhet i det företag som i dag heter Styckmästarn. Men då var slakten redan borta från Slakthuset. På 60-talet började jordbruken försvinna, både på Hisingen och på Angeredssidan. – I Bergumdalen, där jag bor, fanns säkert 50 gårdar med djur på 50-talet, i dag är det två eller tre kvar. Det blev dessutom vansinnigt att frakta djuren in till stan för att slakta dem. Det fanns ju helt andra kylmöjligheter jämfört med i början av seklet, säger Stig-Arne Gustavsson. Nu är han pensionär och Daniel Wahlgren har tagit över verksamheten, även han började som 16-åring och slutade som ägare. De står i vita rockar och vita mössor i en kal grovstyckningslokal där ett tiotal styckare jobbar i lag med att omvandla stora griskroppar till kotlettrader, skinka och revbensspjäll. Här inne är det bara några grader varmt, en lätt metallisk doft av blod ligger över rummet, från taket hänger grisar. Tempot är högt, arbetet tungt. – Ja, det är väldigt slitigt. I dag är det i princip omöjligt att hitta svenska styckare, de som jobbar här kommer främst från Polen och Tyskland, säger Daniel Wahlgren.

ANNONS

De senaste decennierna har strukturomvandlingen fortsatt, de mindre styckningsföretagen har gått upp i större företag eller lagt ner. Styckningsföretagen har försvunnit från Slakthusområdet, ett efter ett, berättar Daniel Wahlgren. Lokaler står tomma. – Det har varit svårt med lönsamheten. Men Styckmästarn blomstrar. De senaste åren har omsättningen ökat varje år, i dag jobbar 65 personer här och Daniel Wahlgren ser ljust på företagets framtid. Men planerna för Slakthusområdet är han lite oroad över. För när blicken riktas mot ett nytt område i staden är det lätt att glömma de som redan finns där – utvecklingen ska ske genom att nya människor och verksamheter flyttar in. En som diskuterat detta är forskaren Gabriella Olshammar: hon tycker det finns en problematisk tendens att beskriva potentiella utvecklingsområden i stan som något icke etablerat, vita fläckar på kartan, som att de människor och företag som redan verkar här inte finns. Så när Göran Joneskär drömmer om ett Meatpackning district àla New York frågar sig Daniel Wahlgren om han kommer få vara kvar. Han blev beklämd när han fick se det visionsarbete som Klövern tagit fram. – Vår byggnad var ritad som ett bostadshus. Det kändes inte så bra. Vi vill ju vara här. Stig-Arne Gustavsson skakar på huvudet. – Den här sortens företag har funnits här i över hundra år och nu är vi det enda som är kvar. Vad är ett slakthusområde utan ett styckningsföretag? Det går ju inte att tänka sig.

ANNONS

På Spike Brewery börjar gästerna nu att droppa av, hem eller vidare till nästa fest. Men Mats Wessberg vinkar åt oss, visar oss via rangliga trappor upp i Slakthusområdets vackra torn. Genom en trasig fönsterruta syns hela området. Vi tittar ut över det som en gång var landets mest moderna slakthus, dit Stig-Arne Gustavsson kom som storögd pojke på 50-talet och där han skulle arbeta nästan hela sitt liv. Härifrån syns det intensiva byggandet i Gamlestaden, den låga byggnad som ska bli vineri och det slitna hus vars vattenbruk Niklas Wennberg hoppas kan ge svar på en av vår tids stora utmaningar. Här ryms både historia och drömmar. Mats Wessberg tittar upp i taket, på det som mest liknar ett kyrktorn, med flera meter till taknocken och sirligt ljus från höga fönster. – Tänk om man kunde öppna upp tornet för mat och dryck. Här skulle man väl gärna sitta och äta?

Slakthusområdet i Gamlestaden • Stod klart 1905. • De äldsta delarna ritades av arkitekten Otto L Dymling. • Här jobbade som mest 700 personer och 90 000 djur om året slaktades på området. 1968 pensionerades Slakthuset som slakthus och numera rymmer området flera olika verksamheter. • Higab äger i dag många av byggnaderna (till exempel den byggnad Styckmästarn hyr), Klövern är en annan stor ägare. • Stadsbyggnadskontoret kommer eventuellt påbörja arbetet med en ny detaljplan under 2017, beroende på resurser.

Fler slakthusområden Testaccio, Rom Arbetarklassområdet Testaccio i södra Rom har länge dominerats av slakteriet Mattatoio, som avvecklades på 70-talet. Nattklubbar och barer tog över och i dag är området en viktig kulturell mötesplats.

Teurastamo, Helsingfors I slakthusområdet i Helsingfors finns sedan 2008 kaféer, restauranger, bastu, grill och festlokaler i en industrimiljö. Några företag som packar kött finns kvar.

Slakthusområdet, Stockholm Här planeras 4 000 nya bostäder, verksamheter och handel. Slakthusområdets tradition ska bevaras genom att kulturhistoriskt värdefulla byggnader bevaras och står sida vid sida med nya hus.

ANNONS