Jag är ledamot av det illustra sällskapet Förrets vänner, inte så ryktbart eller högtidligt, men kul har vi. Vi är ett gäng ungdomsvänner och studiekamrater som härigenom fått möjligheten att träffas och dryfta genomgångna vedermödor i livet och som sig bör allt emellanåt utropa att det var bättre förr. Trots den skämtsamma avsikten har tanken slagit mig, var något egentligen bättre förr? Jag är väl medveten om att det inte alls är pk (politiskt korrekt) att hävda denna uppfattning, men jag har börjat fundera. Kan man vara så kategorisk att man kan avfärda historien med det enkla påståendet att allt blivit bättre med tiden. Är inte det ganska naivt?
Väl medveten om alla tekniska, ekonomiska, hälsomässiga osv. framsteg har vi kanske glömt bort en del. Själv tycker jag att framtiden var bättre förr, då fanns drömmarna och idéerna om en bättre värld. Frågan var hur världen skulle kunna bli bättre, snällare och mer rättvis. I dag diskuterar vi mest hur länge vi kan fortsätta leva på vår planet (lat.Tellus) med skenande klimatförändring och en alltmer utarmad biologisk mångfald. De som vet berättar att klimatkrisen dramatiskt kommer att öka migrationen i världen därför att människor annars riskerar att drunkna eller dö av värmeslag. Samtidigt ökar befolkningen i världen exponentiellt med så många fler munnar att mätta. Striderna om vem som får bo var blir allt vanligare och hårdare. Vart leder alla dessa strider då vapnen och förstörelsekapitalet definitivt har blivit ”bättre”? Tellus morrar att resurserna snart är uttömda och att hon är på väg att få värmeslag inne i sitt växthus.
Vi människor har förmågan att bilda oss en uppfattning om framtiden. Det kallas anticipation och hänger samman med att de främre delarna av vår hjärna har utvecklats kolossalt jämfört med andra djur. Med denna förmåga, att i tankarna föregripa eventuella faror, följer oro för vad som kan hända. En oro som gör att vi på alla sätt beväpnar oss och i vår egennyttighet gärna distanserar oss till alla som kan hota vår trygga tillvaro. Ju klokare vi har blivit desto farligare har vi också blivit för våra medmänniskor. Nationalism, isolationism och protektionism vittnar om detta. Vi blir allt smartare i vår ambition att utestänga andra som kan utgöra ett hot mot oss, kort sagt vi blir allt elakare och allt mer själviska. Knepig utveckling kan jag tycka och inte medverkar den till större godsinthet eller rättvisa. Historian har lärt oss att människans värsta fiende är – just människan. Den som inte ser bakåt i sin historiebok får allt lära sig att se upp! Bland våra världsledare är det inte många som kommer stå på piedestal för sina berömvärda insatser för mänsklighetens överlevnad och mänskliga framgång. Snarare lär de hamna i the ”Hall of Shame”.
Tellus håller knappast med om vår nutida framsynthet eller älskvärdhet. Sökandet efter nya boplatser att exploatera får vår cirkulerande satellit Luna (månen) att le (kolla själv när den lyser) trots att den bara är en tråkig stenbumling. Vem vill härbärgera sådana vettvillingar? Frågan inställer sig, är vi människor helt förda bakom ljuset på vår självförvållade skymningsplanet? Det är bråttom – det var det inte förr.
