Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tillsammans igen. "Vi skrev dagbok utifrån våra olika utgångspunkter, jag i Göteborg, han i en krigszon i Afghanistan", berättar Ulrika Jonasson-Borggren, här med maken Mikael.

Skrev bok om de skilda världarna

Ulrika Jonasson-Borggren, 52, brinner för att hjälpa andra. Det sitter i ryggmärgen. När hon själv hamnade i svårigheter skrev hon en bok och tränade bort sin oro.

Boken "360 dagar med Afghanistan" handlar om hur hon och maken, polisen Mikael får livet att fungera mellan två världar. Hon i Göteborg. Han på livsfarligt uppdrag i Afghanistan.
– Jag skrev boken jag önskat hade funnits då Mikael for iväg första gången, berättar Ulrika.
Upplägget i boken är originellt och innehåller bland annat paret Borggrens högst personliga dagböcker under nästan ett år. Deras olika utgångspunkter.
– Mikaels roll som make, far och polis och jag som hustru, familjeterapeut och specialpedagog, säger hon.

I boken väver Ulrika in aktuell forskning, intervjuer med experter, chefer och poliser som varit i Afghanistan och deras respektive.
Dagens snabba teknik har varit till stor hjälp. 
"Plötsligt kunde man höra på nyheterna att en bomb briserat", fortsätter Ulrika. Då kom snabbt ett meddelande från Mikael "Attentat i Kabul. Allt ok, berättar mer i Skype ikväll. Puss!".

Ulrika arbetar till vardags i Partille kommun med skolutveckling och med elever som har diagnoser inom området neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Hon har även uppdrag inom socialtjänsten och har arbetat med frågor kring skyddad identitet.
Det går inte att ta miste på att Ulrika har en gedigen kunskap.
Men även den starkaste människa har ett eget känsloliv, egna tankar som återkommande pockar på det nästan onämnbara, som kan hända, men inte får hända.

Ulrika lutar sig tillbaka, ger charmtrollet Bonzo, en kram och säger:
– Mikael har haft flera internationella uppdrag för svensk polis, i bland annat Sudan, fortsätter hon. Jag är alltid lika rädd att det skall hända något, men har lärt mig att förhålla mig till rädslan och att jag inte kan påverka det som händer. 
– Som anhörig vet man aldrig om partnern skall komma hem i en kista, om man har "skypat" varandra för sista gången! 
Då är strategier viktiga.
– Jag badade jacuzzi och hade fysiskt träning dagligen, fortsätter Ulrika. Det rensade huvudet och var mitt sätt att få struktur och ordning i tillvaron. 

Mikael å sin sida ägnade sig åt att utkämpa ett lönlöst krig mot mössen som invaderat förläggningen i norra Afghanistan, hantera sin dödsrädsla, hemlängtan och försöka undvika nedgrävda bomber.
Detta pågick nästan ett helt år.
Idén till boken kom efter att Ulrika själv utan framgång försökt hitta en handbok för anhöriga till poliser i utlandstjänst. 
– Det fanns handledning i bokform för den militära sektorn men inget för oss.
Frågorna är många när någon skall ut på, som det kallas, mission.
En av kärnfrågorna är vad som händer i parrelationen när ens partner åker iväg på riskfyllda uppdrag.
– Den som blir lämnad kan känna sig övergiven och bortvald, fortsätter Ulrika. Att prata är väldigt viktigt, både före, under och efter.

Allt blir inte perfekt bara för att partnern kommer hem. Mikael kom hem på fyra permissioner. 
– Jag ville träffa vänner och leva vårt vanliga sociala liv. Så blev det oftast inte.
Ulrika upplevde att hennes man "gick in i en bubbla" både innan han skulle resa tillbaka och när han kom hem.
– Det är svårt att nå någon som befinner sig i det tillståndet.
Alla blir påverkade, det går inte att undvika.
Barn, fruar, sambor och vänner.
– Känslorna pendlar. Man blir ledsen, uppgiven för att i nästa ögonblick bli rasande. Det är viktigt att veta varför man reagerar och hitta verktyg att hantera känslorna. 

Det är dessa verktyg Ulrika försöker dela med sig av i boken. Självhjälp för både anhöriga och även arbetsgivare.
– Mikael hade turen att ha bra chefer inom polisen här i Göteborg. De ställde upp för mig med. Jag kunde alltid ringa om jag var orolig. Oftast behövde jag inte det. Vetskapen räckte.
Ulrika Jonasson-Borggren är född och uppvuxen i Olofström i Blekinge. Hon gick lärarutbildning i Kristianstad innan hon hamnade i Göteborg.
– Jag bestämde mig redan som 7-åring för att bli lärare, polis eller socialarbetare.

Som barn tillbringade Ulrika somrarna på Västkusten och tvekade inte att flytta till Göteborg då hon fick arbete här.
Barn och utsattas situation har alltid intresserat henne.
– Livet är inte rättvist. Jag såg tidigt vilka olika förutsättningar människor har och min strävan har alltid varit att försöka göra skillnad.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.