Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skogen kan vara lika stor miljöbov som bilen

Träd binder och lagrar koldioxid. Därmed är skogen viktig för klimatet. Men ny forskning visar att skog faktiskt kan ha en annan effekt – lika stor miljöbov som biltrafiken.

Vanligtvis anses skogen vara en viktig sänka för växthusgaser. Träden äter koldioxid när de växer. Och ju mer de växer, desto mer koldioxid äter de upp.
Men ny forskning från Göteborgs universitet visar att skog faktiskt kan ha motsatt effekt. 
När torvmarker dikas för att användas till skogsbruk bryts lagrat organiskt material ner. 
Detta orsakar i sin tur stora utsläpp av växthusgaser – från Sverige nästan lika mycket som biltrafiken, beräknat på en skogs livstid på 80 år.
Enligt forskarna vid Institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet
, är det cirka fem procent av den produktiva skogsmarken i Sverige som utgörs av just dikad våtmark, motsvarande 1,2 miljoner hektar. Årligen sker det härifrån utsläpp på 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Trafiksektorn släpper ut 18 miljoner ton.
Enligt Skogsstyrelsen har skogsbruk på torvmark ökat på senare år, samtidigt som det på flera sätt är svårare att bedriva skogsbruk på torvmark än på fastmark. Nyligen släppte därför Skogsstyrelsen en ny rapport där man sammanställt vad man hittills vet inom området.

Men göteborgsforskarna är kritiska till rapporten.
– Tyvärr finns det inget nytt när det gäller klimateffekter av skog på dränerad torvmark, säger forskaren Åsa Kasimir och hennes kollega Hongxing He instämmer:
– Trots att dessa marker utan tvekan är områden som utmärks av växthusgasutsläpp, lyfts detta inte alls.
I stället vill rapporten trycka på att skogen tar upp ungefär lika mycket växthusgaser som marken avger.
– Men det innebär bara att kolet omfördelas från markens torv till växande skog, och att virket som avverkas därmed inte bör eldas upp, för då blir det ett försenat utsläpp av markens nedbrutna torv, säger Åsa Kasimir.
– Dessa enorma utsläpp är dolda eftersom den växande skogen tar upp koldioxid och därmed balanserar de höga markutsläppen. Men som framgår av vår forskning lagrar skogen bara tillfälligt den infångade koldioxiden och kommer snart att släppa tillbaka den till atmosfären. Så i princip bryter vi bara torven för skogsprodukter, samtidigt som vi släpper enorma utsläpp av växthusgaser fria, förklarar Hongxing He.

Det faktum att marken har avvattnats genom dikning, samt att skogen sedan suger upp vatten från marken, gör att luft kommer ner i torven som bryts ner under hela skogsrotationen.
– Detta kan vi visa genom långtidssimuleringar med vår processmodell.

Hongxing He och Åsa Kasimir har studerat växthusgasbalansen för granskog på dikad våtmark motsvarande en skogs livstid på cirka 80 år. 
Data är insamlade från Skogaryd, som är en nationell infrastruktur för fältforskning i Sverige. 
Tidsperioden och växthusgasbalansen har simulerats med en ekosystem-modell där processer i mark och vegetation är inkluderade.

Slutsatsen, som nyligen publicerades i tidskriften Biogeosciences, är att under de 80 år som skogen har växt har atmosfären från varje hektar fått ta emot 1 000 ton koldioxidekvivalenter.
Hongxing He förklarar vad det skulle innebära om resultaten från de mest näringsrika dikade våtmarksjordarna skalades upp – en årlig förlust på sju miljoner ton koldioxidekvivalenter, motsvarande 12 procent av de totala utsläppen från alla andra sektorer i Sverige.
– Därför bör klimatperspektivet på skogar på dikad våtmark lyftas fram för åtgärder. Våtmarker kan skötas och användas klokare. Här kan det behövas stöd från beslutsfattare. Markägarna redovisar oftast enbart intäkter från skogsproduktion, inte kostnaden för utsläpp av växthusgaser. De ser inte det ekonomiska värdet av att minska utsläppen av växthusgaser, utan bara vinsten av såld biomassa (timmer). Därför behövs regler och även strategier för att skapa incitament för att reglera eller ändra nuvarande markanvändning mot mer växthusgasneutrala alternativ, och i slutänden en bättre hantering av dessa torvmarker.

Skogsstyrelsen nämner plockhuggning, blädning, kalavverkning och så vidare som lämpliga skötselmetoder.
– Torvskogar är känsliga för mänsklig störning. En sådan förvaltningspraxis som anges i rapporten är kanske därför inte så mycket till hjälp när det gäller att mildra klimatförändringen, utan snarare för en ökning av skogstillväxten, säger Hongxing He.
– De kan vara nödvändiga vid nyplantering av skog, annars drunknar de nya plantorna eftersom markvattnet stiger efter avverkning. Men jag skulle annars råda att marken i stället görs blöt och växter som är anpassade till våta miljöer får växa i stället för granskog. Då minskar utsläppen av växthusgaserna koldioxid, metan och lustgas, säger Åsa Kasimir.

Deras forskning visar att det är just högre vattennivåer som kan minska växthusgasutsläpp från nedbrytning av torv vid dikade marker. Men följden blir samtidigt att skogsproduktionen kan minska.
– Så det beror vilket perspektiv man tycker är viktigt: skogsproduktion eller åtgärder mot klimatförändringar. Det finns en risk att det inte blir balans förrän all torv har försvunnit som koldioxid och bara mineralmarken återstår. Det finns mycket torv i världen, och därför alldeles nödvändigt att den är kvar i marken.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Alternativa skogsbruksmetoder kan bidra till att skogen binder koldioxid – både effektivare och på längre sikt.
Att enbart betrakta växande skog som koldioxidsänka är ett endimensionellt perspektiv där man hoppar över det viktigaste, anser Martin Jentzen, fristående konsult inom strategiska skogsbruksfrågor och naturnära skogsbruk.
– Man tänker bort vad som händer med marken efter avverkning. Det stora kolförrådet på norra halvklotet ligger inte i träden utan just i marken. Kalhyggen frilägger marken och ju mer man stör den desto mer koldioxid, tungmetaller och så vidare läcker ut. Därför måste skogsbrukets negativa påverkan, som körskador och markberedning, minimeras.
Skogen har en avgörande roll för att bemöta klimathotet. Men för att binda koldioxid på längre sikt måste den tillåtas bli mycket äldre än den avverkningsålder som är vanlig i dag, anser Martin Jentzen. Själv föredrar han naturbruksmetoden. Skogen sköter sig själv. Man slipper plantera, röja och gallra, risiga hyggen och monotona granskogar. Den biologiska mångfalden gynnas, skaderisken minskar för stormar och insektsangrepp.
Skogsstyrelsens inställning är att produktionspotentialen och det ekonomiska utfallet är större vid kalavverkning. Men man anser samtidigt att hyggesfritt skogsbruk är ett skonsammare sätt att bruka skogen. Svampar, lavar, mossor, fåglar och blåbärsris har större möjlighet att finnas kvar efter avverkning. Risker för erosion och utlakning av näring till vattendrag minskar.

 

För Ingemar Jirhem är det viktigt att skogen fortfarande är skog, även efter avverkningen. Bild: Nicklas Elmrin.

Ingemar Jirhem äger 30 hektar skog i Munkebo utanför Trollhättan. Han väljer att bruka sin skog enligt Lübeckmodellen. Gran dominerar, men det finns också mycket ek och inslag av fur.
– För mig betyder det väldigt mycket att skogen är fortfarande skog. För ett par år sedan kalhöggs en del av skogen, och det ångrar jag djupt. Där finns ingen skog i dag.
För Ingemar Jirhem är skogen en fritidssyssla.
– Det finns olika sätt att se på det hela. Egentligen kostar det mer att avverka såhär. Det är inte så rationellt för de stora bolagen som har dyra maskiner. Å andra sidan slipper man den dyra och tidsödande återplanteringen. Jag är inte beroende av skogen som inkomst, så mig passar detta väldigt bra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.