Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Skidolycka väckte drömmen

Gustav Ljung vill ha rörelse, nya upplevelser och utmaningar. Nu väntar en jordenrunt-seglats i tre år.

- Nej, det hade varit farligare för min hälsa att stanna hemma och jobba ett år till.
Med svart hatt och en utstrålning som präglas av obekymrat lugn, berättar Gustav Ljung om sin kärlek till fridykningen, att utan tuber och på ett andetag dyka ner och bli ett med undervattensvärlden. 
- Eftersom man inte andas blir det helt tyst. Fiskar och sälar tror man är en av dem och kommer nära. Det blir som meditation, säger han och försöker förklara upplevelsen. Hur det är som att besöka något annat, vitt skild från allt brus, göranden, ljud och intryck på land. Där den tunna havsytan utgör en skarp skiljelinje.


- Det är helt stilla och fridfullt, där världen är jättelugn och havet som en stor lunga. 
Vi sitter vid havsviken alldeles invid Havets hus i Lysekil, där en gul boj markerar ut linan som löper trettio meter ner till botten. Där dyker fridykarna ner på ett andetag med mask, snorkel, fenor och viktbälte. 
- Själv dyker jag mest på 10-15 meter, där är det mest färger och fiskar. 
Några meter under ytan blir trycket större och luften i lungorna komprimeras. Tio meter ner har lungvolymen halverats och man tappar samtidigt flytkraft och sjunker snabbare. 
- Man bli tyngdlös, som att flyga med sin egen kropp, säger Gustav som började fridyka för tre år sedan.
På land kan han hålla andan i över fyra minuter, under dykning som kräver energi max två minuter. 
- Att hålla andan är en mental utmaning som kräver viljestyrka och fysisk förmåga att tvinga sig att inte andas även när kroppen vill. 
I och med att det är samma luft hela tiden så kan man inte drabbas av exempelvis dykarsjuka som vid dykning med tuber, där luft tillförs under ytan.
- Men inget är riskfritt, det är mycket säkerhetstänk och man dyker aldrig ensam, tillägger Gustav.
Uppvuxen på gård utanför Lysekil, med havsvattnet i ådrorna och naturen som bastakt, flyttade han till Värmland för gymnasieutbildning med vildmarksguidning på schemat.
- Sen byggde jag på med två års yrkeshögskola med inriktning på vatten och fiske och arbetade ett par somrar som fiskeguide i Nordnorge, säger Gustav som varit passionerad sportfiskare sedan barnsben.
- Det är något med adrenalinkicken, det är action och oförutsägbart. Att överlista fisken kräver träning och det är en utmaning.
Havet har alltid varit närvarande och präglat hans liv.
- Vår familj var jämt ute och seglade eller åkte motorbåt, men seglingen tyckte jag va dötrist. Seglarintresset vaknade långt senare. Och av helt annan drivkraft än nostalgi eller barndomsminnen.
- Under flera år hade jag sparat pengar för att åka skidor i Kanada ett par månader och förrförra vintern blev det äntligen av. Men så föll jag, bröt benet på tre ställen, skadade ryggen och höften och fick åka hem. Läkaren ordinerade ett par års vila från skidåkning.
- Då kom funderingarna vad jag skulle hitta på när jag nu inte kunde åka skidor, berättar Gustav som snabbt blev rastlös. 
- Jag låg där och kunde inte göra mycket annat än att läsa, och det blev böcker om långfärdsseglingar.
Där i sjuksängen, när kroppen var havererad, närde han en ny dröm. 
- Jag bestämde mig för att segla jorden runt, säger han som om det var den självklaraste grej att komma på.
Första båten blev en billig 6-meters båt och när han äntligen kunde kasta kryckorna var det dags för sjösättning. 
- Jag kunde inte mycket om segling, utan fick hjälp av brorsan, minns Gustav med ett skratt.
Men envis som han är, övade han och förra året bytte han upp sig till en större båt som klarar världshaven. Nu bor han och flickvännen Linn i den för att spara pengar, vänja sig vid båtlivet och fixa det sista på båten. Han har seglat mycket, känner sig förberedd och redo att ge sig iväg.
Den 20 augusti bär det av för tre år till havs. Mot Kielkanalen, Nordsjön, Europas kustlinje, Portugal, Kanarieöarna och vidare över Atlanten mot Västindien, Panamakanalen, Stilla havet, Galapagosöarna. Och ut i vida världen. Gustav och Linn kommer segla ihop hela vägen, andra mönstrar på under olika etapper. 
- Visst kan det storma och så, men den stora utmaningen är hur det ska funka med olika personer tillsammans under lång tid.  
Vi går ner till båten, med rejält skrov och rustad för jordenruntseglats. Med hatten på plats klättrar han upp i masten och ler stort mot himlen och utsikten. 
På frågan varför han egentligen vill segla iväg i tre år, funderar han. 
 -Då kan man få mycket tid att ta in alla intryck från världen. Segling är bra på att låta saker ta tid, man kan inte skynda på, säger Gustav som ser fram emot att upptäcka det han ännu inte sett.
Jag hoppas få möta platser, människor och kulturer som inte är så synliga, som jag annars inte skulle få uppleva.  

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.