Simon paddlar för broder Daniel

–Det känns bra att göra något som är roligt och samtidigt göra det för en bra sak, säger Simon.

Han har pappa Magnus med sig på startlinjen i det krävande loppet. Under tiden ska mamma Petra tillsammans med släktingar göra reklam för Autism- och Aspergerförbundet.

Förra året paddlade föräldrarna loppet i en tvåmanskajak. "Båda måste bidra … och peppa varandra genom loppet för att orka. Lite som att leva med autism i familjen", skrev Petra efteråt i en artikel i Ögonblick, Autism- och Aspergerförbundets tidning. Behovet av information är stort – kunskapen om barn och ungdomar med autism är skrämmande dålig tycker Petra.

I år kände Simon att det var hans tur att paddla för Daniel och anmälde sig. När pappa Magnus hörde det anmälde han sig också.

Far och son har tampats tidigare mot varandra i löpning och det står 1–1. Far visade att gammal är äldst och slog sonen med tio minuter i Reykjavik Marathon 2014. Men förra året tog den yngre generationen revansch i Eindhoven Marathon när Simon slog sin pappa med två minuter. Så nu gäller det inför dagens kanotrace...

–Pappa hängde med förbluffande bra på sista träningspasset i kajakerna så vi får se hur det går.

Daniel har hur som helst två i familjen att heja på vid målgången.

–Det hade varit coolare om ni simmat, säger han retsamt till Simon när vi träffar bröderna i föräldrahemmet i Bollebygd.

Daniel visar stolt upp några av sina djur när vi sitter och fikar på verandan. Svartvita kaninen Daisy trycker i ett hörn när hon inte skuttar runt och sköldpaddan Skalman visar upp att han kan vända sig elegant när han hamnat på rygg.

–Han var borta i ett år. Vi trodde han var död. Men en granne hittade honom några hundra meter bort. Undrar vad han levde på, funderar Daniel.

Djur är ett stort intresse för honom.

–Jag vill gärna jobba med djur sedan efter skolan, så att de får det så bra som möjligt innan de går till slakt.

I dag går Daniel på en internatskola i Vingåker, Dammsdalskolan, som är inriktad på elever med autism och Aspergers syndrom.

–När jag kom till skolan var jag jättedeprimerad. Skolan har hjälpt mig jättemycket, säger Daniel.

Här praktiserar han på en bondgård med flera hundra får. "Det är det roligaste jag gör". I höst ska han bo i en provlägenhet för att träna på att klara sig själv.

I de tidiga tonåren var det helt annorlunda – ångest, depression och självmordstankar, skolbyten och förtvivlan över att inte vara som andra. Och en enorm påfrestning för hela familjen.

–Jag tror det är bra att ha en depression. För då kan man må bättre sen. Jag mår bra nu, ler Daniel glatt. Jag sover bättre på nätterna och jag har gått ner tolv kilo. Jag är lycklig med snus och kaffe.

Simon var 15 år när Daniel började må dåligt och fick sin diagnos.

–Jag var redan då ganska självständig – jag behövde ingen hjälp med skolan och hade ett eget socialt umgänge, berättar Simon.

När han flyttade till Göteborg några år senare var han stödfamilj under ett år för sin bror. De kunde göra saker tillsammans så att föräldrarna fick avlastning.

Att ha ett syskon med autism har gett honom flera insikter.

–Jag har förstått hur olika människor kan vara. Jag inser också hur viktigt det är att det ges resurser för att hjälpa personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Simon har en vän som också har en lillebror med liknande svårigheter som Daniel.

–Jag tror det är viktigt att ha någon att prata med utanför familjen, det må vara en kurator eller vän. Vi har kunnat prata mycket om hur våra bröder har det och hur det påverkar våra familjer. Utöver det kräver jag inte att någon ska förstå – för det går inte riktigt, menar Simon.

I höst väntar sista året på Chalmers. Han läser kemiteknik och vill gärna jobba med hållbar utveckling i samhället.

–Förra året var jag på utbyte i Nederländerna och jag kan också tänka mig att jobba utomlands någon gång i framtiden.

Men i nutid, närmare bestämt just i dag, väntar många timmars tuff paddling i Dalslands sjösystem.

–Det bästa hade varit att slå pappa i spurten, ler Simon.

Håkan Bjärsdal

namn@gp.se