Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Seija Löfqvist tar emot på sin arbetsplats, ett kontorshotell mitt på Kungsportsavenyn. Vid sidan av allt arbete har hon alltid sett till att ta hand om sig själv genom till exempel gympa och yoga. "Och så är jag med i Annedalskyrkans gospelkör. Man blir så himla glad av att sjunga, det är nästan som meditation", säger hon.

Seija fortsätter jobba – på sina egna villkor

Debatten om rätten för äldre att arbeta efter pensionen har tagit fart under hösten. Seija Löfqvist har fyllt sjuttio men fortsätter jobba – på sina egna villkor. Arbetslivsforskaren Roland Kadefors anser att arbetslivet måste reformeras för att passa fler.

Det där drivet har Seija Löfqvist haft så länge hon kan minnas. Hon vet inte säkert var det kommer ifrån, bara att det ständigt tar henne vidare. 
– Det är som om jag ser möjligheter i allting. Många säger att "vilken tur du har haft"… men om man jobbar för något får man alltid något tillbaka, säger hon. 

Så var det för tio år sedan, när Seija vid sextio års ålder slutade sin anställning på SEB:s telefonbank med avtalspension. Genom en privat kontakt fick hon erbjudande om att hjälpa till att utveckla en lokal på Kungsportsavenyn. Idag är KunskapsAvenyn ett kontorshotell för konferenser och frilansande företagare.
– Det är Seija som tar hand om oss. Jag önskar att jag var lika pigg och fräck när jag var 70 år, säger projektledaren Sofie Lindström på Avenyföreningen som har fasta platser i lokalerna på sjätte våningen.   
För Seijas del innebär arbetet allt från att boka rum och konferenser till att fixa fika och städa. Fritt och flexibelt, precis som hon vill ha det. 
– Ibland cyklar jag förbi tidigt på morgonen och ser till att det är rent och fräscht, och om det varit en privat fest händer det att jag åker hit klockan två på natten och låser och larmar, säger hon. 

Bild: Anders Hofgren
Bild: Anders Hofgren

Seija Löfqvist växte upp i Vasa med en högborgerlig pappa som försköts av sin släkt när han "gifte ner sig" med en finsktalande kvinna. När Seija var 14 år fick pappan jobb som obducent i Umeå och hela familjen fick hastigt – men knappast lustigt – bryta upp. Seija och hennes många bröder kunde inte ett ord svenska. 
– Det var några tuffa år, men vi hade talpedagog hemma och tävlade om vem som kunde lära sig snabbast. 
Seija gifte sig ung, fick två pojkar och arbetade inom kedjan Guldfynd där hon avancerade till butikschef. För att göra en kort sammanfattning av en lång livshistoria ledde skilsmässa och ny man till att Seija flyttade till Stockholm där hon fick ytterligare ett barn, jobbade vidare som butikschef och sedan av en slump hamnade på bank.
– Min dåvarande man sade att "Seija, du passar ju inte på bank". Jag svarade att "då ska jag allt se till att jag passar".
Det gjorde hon förstås. Bankjobb blev det också i Iggesund när familjen flyttade dit, och i Göteborg efter ytterligare en flytt. Fast inte enbart bankjobb. Seija gör sällan bara en sak åt gången. Det har alltid funnits sysselsättningar vid sidan av, oavsett om det har handlat om att vara arbetsmiljöombud eller leda gymnastikföreningar. 
– Jag är nog lite rastlös och behöver mycket omväxling. Nu arbetar jag inte för pengarna utan mest för glädjen i att göra något, säger hon.
Det är inte särskilt förvånande att hon också sedan några år driver en inredningsfirma, eller att hon kommenterar seniorlivet med orden "jag har aldrig sett på ålder som ett hinder".

Bild: Anders Hofgren
Bild: Anders Hofgren

Är då ålder ett problem i det svenska arbetslivet? Och finns det åldersdiskriminering, eller rentav åldersfascism, som vissa debattörer hävdar? Programledarna Claes Elfsberg och Marianne Rundblom har till exempel protesterat mot påtvingad pension. När Rundbloms bok Passé – de ofrivilliga pensionärerna kom ut i höstas väckte den stor uppmärksamhet.
Först – för att göra det tydligt – alla varken kan eller vill fortsätta jobba. Kroppen sätter stopp för många som varit verksamma inom slitsamma yrken. Inom vissa arbeten, som till exempel brevbärare och byggnads- och gruvarbetare, ligger pensionsåldern i snitt på 61-62 år. Debatten handlar om de som har ork och lust kvar att jobba efter 67, och där drivkraften inte alltid är pengar utan snarare sammanhang och meningsfullhet. 

Roland Kadefors är professor vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han forskar bland annat om arbetsgivares och anställdas attityder till äldre arbetskraft. 
– Vi har en åldersfixering baserad på kronologisk ålder, en attityd som är mycket svår att förändra. Det finns till exempel undersökningar som visar att hälften av alla arbetsgivare aldrig anställer någon över 50 år, säger Roland Kadefors.
Utomlands identifieras inte människor med sin ålder på samma sätt. I USA och Storbritannien är det till exempel i lag förbjudet att fråga hur gammal den arbetssökande är, en uppgift som inte heller framgår av personnumret. 
Ett demografiskt dilemma för ett flertal västländer är att pengarna inte kommer att räcka när färre ska försörja fler. Roland Kadefors pekar på Tyskland som har börjat ta problemet på allvar. Där har många företag insett att det gäller att anpassa arbetsmiljön till de anställda, inte tvärtom. Ett exempel är BMW som har underlättat arbete för äldre, bland annat genom ergonomiska åtgärder som mjukare golv och specialtillverkade skor, 

Professor Roland Kadefors. Arkivbild: Bengt Kjellin
Professor Roland Kadefors. Arkivbild: Bengt Kjellin

Även i Sverige finns goda exempel, som sjukvården inom Västerbottens läns landsting som har svårt att få kompetent personal. Där får de anställda, i god tid före pensionsdagen, tala om vad som skulle kunna få dem att arbeta längre. 
– Det som händer nu, när det blir brist på personal inom vård och bygg, är väldigt intressant. Arbetsgivare struntar i om något är bra för statens finanser, däremot bryr de sig om kompetensförsörjningen. Vi behöver reformera arbetslivet så att alla grupper ska kunna behålla sin hälsa och anställningsbarhet, både vad gäller arbetstid och arbetstakt. Jag tror att det kommer att ske stora förändringar på arbetsplatserna under de närmaste åren, säger Roland Kadefors. 
Något håller redan på att hända, visar statistiken. 
Enligt Statistiska Centralbyrån räknades knappt tio procent av 65-plussarna som sysselsatta 2005. Förra året var siffran uppe i nästan 17 procent. SCB spår att inom tio år kommer Sverige att ha 60 procent fler 65–70-åringar i arbetslivet. Däremot vill de sällan jobba heltid utan nöjer sig med ungefär 25 timmar i veckan. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.