Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Njut av ledigheten och se till att kramas lite extra i mellandagarna", rekommenderar helgkrönikören Britta Hermansson. Bild: Andres Kudacki, Anders Ylander

Britta Hermansson: Se till att kramas lite extra i mellandagarna

I likhet med många andra försöker prästen Britta Hermansson unna sig lite extra vila i mellandagarna: "Jag ska göra vad jag kan för att hämta kraft till att vara med och sprida det hopp som övervinner orättfärdighet och såriga relationer", skriver hon i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nu får vi kosa oss med många klämdagar! Ett ovanligt bra avslut på året för många som har reglerad arbetstid.

I grannlandet häpnar kanske en del över att vi ska behöva särskilda dagar för att bjuda på en klem (norsk stavning) och när vi påbörjar den understa delen i kartongen med ljus choklad skickar våra vänner i grannlandet västerut hälsningen: Kos dere nu!

Ibland krävs en viss översättning även på det som är så snarlikt. Kos och klem, njut av ledigheten och se till att kramas lite extra i mellandagarna skulle vi kanske säga.

Vila, kanske miljöombyte och djupandning inför en lång och på flera plan lite fattigare januari väntar oss som lever i det som av vissa beskrivs som nordic noir. Mörkt, dystert och en smula vemodigt. Snart är julen över och det eventuella pyntet åker ner i lådorna igen till nästa advent.

Där är vi inte riktigt än. Men snart.

Kan det behövas mer än kos för att hitta ljuspunkter i en mörk tid? Ja, det tror jag.

Vila är självklart oerhört viktigt för den slitne, men också att någon gång stanna upp inför vad det är som rör oss till tårar när vi trängs på midnattsmässan på julnatten och hör Adams julsång: "Folk fall nu ner och hälsa glatt din frihet ... Ty Frälsaren krossat våra tunga bojor, vår jord är fri himlen öppen nu är".

Förutom en gammaldags och oerhört vacker text, så är det ett fantastiskt budskap, ett framtidsscenario att hålla fast vid. Det har jag tyckt sedan jag var på min första julotta i Nås kyrka 05.00 på juldagens morgon och hela byn doftade fotogen och lystes upp av brinnande marschaller. En tradition, men ögonblicket när solisten från läktaren sjöng "O helga natt, du frälsning åt oss gav", rörde upp något i mitt inre. Det går aldrig över. Varför?

Hoppet om en rimligare värld, frälsning för var och en och tron på att detta ljus en gång ska övervinna allt mörker och djävulskap fortsätter envist att pocka på min uppmärksamhet. Det är möjligt att bidra för att göra livet drägligare för någon annan men också att få våga tro på ett under lika skört och starkt som barnet i krubban. En Gud som blir människa. Och litar på de vuxna för sina första år på denna jord. Det är ett hisnande projekt som också kan misslyckas. Den där tilliten.

Det vill jag reflektera över under klämdagarna och samtidigt stilla bedja om is på sjön, några minusgrader och skidspår att kasa runt i och ”kos mig” i Västerdalarna.

Jag ska göra vad jag kan för att hämta kraft till att vara med och sprida det hopp som övervinner orättfärdighet och såriga relationer. För jag tror att det är mer än sentimentalitet som gör att det vibrerar i vårt inre och tårarna kommer när kör, solister och barn sjunger in julens budskap i folksjälen. Det är evangelium. Hopp. Framtidstro. Och ett arbete som väntar för allas lika värde. Det är klämdagar i vårt land. Passa på att vila. Så fortsätter vi så småningom att kämpa med förnyad styrka och kärlek.

Ha en välsignad juletid.