Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Sarah tillbaka hos hästarna efter olyckan

När Sarah Watkins började jobba som hästtränare var det en dröm som gick i uppfyllelse. Men precis när drömmen hade startat var det nära att den tog slut. Ett pass i paddocken slutade på Sahlgrenska, där hon svävade mellan liv och död.

Quarterfölet Harley, 9 månader, galopperar runt i lervällingen i paddocken vid stallet i Björlanda. Ägaren och hästtränaren Sarah Watkins dirigerar honom med piskan i luften, så att han dansar efter hennes rörelser. 
– Han har god potential, men han är ett riktigt litet busfrö! säger Sarah leende.
Harley representerar det nya i Sarahs liv. Det som har börjat om igen. Hon och Lacy, Harleys mamma, var mitt uppe i tävlandet när allting förändrades. Nu har Lacy hunnit bli "pensionär”, och tanken är att Harley ska bära Sarah på ryggen i framtida tävlingar i hennes gren westernridning. 
– Hur mycket tävlande det blir för min del vet jag inte än, men jag siktar på det. Jag har inte samma styrka som tidigare och kroppen orkar inte lika mycket. Men jag är lycklig bara jag får vara med hästarna, de är mitt liv, säger Sarah. 

Ända sedan Sarah var liten har hästar varit hennes stora intresse, och att en dag jobba med dom var länge en dröm. När hon fyllt trettio var hon mitt uppe i den, då hon hade lämnat sitt jobb som maskör och make up-artist, för att istället satsa fullt ut som djurkommunikatör och tränare för hästar, särskilt de med problem. 
– Genom åren hade jag sett många människor hantera hästar på vad jag tyckte var ett felaktigt sätt genom att straffa dem, och det har aldrig varit min filosofi. Jag vill visa att det finns en annan bättre väg. Det finns alltid en anledning till varför hästen beter sig på ett visst sätt, och det finns alltid en lösning. Det handlar bara om att lyssna på den, säger Sarah. 

En av dessa hästar var det spanska fullblodsstoet Blackie. Sarah hade tränat henne i några månader, när det var det nära att allting tog slut. 
– Jag hade änglavakt, säger Sarah och blicken blir allvarlig. 
Det var en vinterkväll för några år sedan. Sarah hade haft ett markträningspass med Blackie och de skulle bara skritta av något varv i paddocken. Det var då som något gick fel. 
– Hon kan ha blivit rädd av mörkret, jag vet inte riktigt. Jag gav henne tecken att gå framåt, men hon vägrade bara och backade istället mot staketet, berättar Sarah. 
Det var kallt och halt och Blackie slant med hovarna på isen.
– Jag minns att jag håller mig fast vid manen men tappar greppet och faller. Sedan blev allting svart.

Bild: Emilie Aune
Bild: Emilie Aune

Tre dagar senare vaknade Sarah upp, i sjukhussalen på Sahlgrenskas intensivvårdsavdelning. Hon hade svåra smärtor, runt bäckenet satt en hård korsett och överallt gick slangar in i och ut ur kroppen. Bäckenet var av på flera ställen, blygdbenet brutet och hon hade kraftiga inre blödningar.  
– Jag hade ingen aning om var jag var eller vad som hade hänt. Att vakna upp med sådan fruktansvärd smärta var som att kastas rakt in i en mardröm. 
Sarahs mamma fanns vid hennes sida och berättade för henne om olyckan. Malin, en tjej från stallet, hade hittat Sarah livlös på marken, gett första hjälpen och ringt efter ambulans. I över en halvtimme hade Sarah då legat ensam och skadad i mörkret i tolvgradig kyla. På väg i ambulansen hade hennes hjärta stannat, och på Sahlgrenska hade hon fått hon blodtransfusioner och opererats. I sista stund lyckades läkarna rädda henne. 
”Mamma, kommer jag att kunna rida igen?” var det första Sarah frågade, innan hon tuppade av igen. 
– Hur illa skadad jag var förstod jag inte riktigt. Men mitt liv skulle kännas meningslöst utan hästarna, det var det enda jag visste, säger Sarah. 

Det var en tung period som följde. I flera veckor var Sarah sängliggande och kunde knappt röra sig, och för att hantera smärtan fick hon morfin och starka mediciner. Från Sahlgrenska flyttades hon sedan till Mölndals sjukhus, som har en av landets främsta ortopedmottagningar. Det var där det vände. Efter fem lyckade operationer tog hon i april den våren sina första stapplande steg utan kryckor – och när sommaren kom satte hon sig på hästryggen igen. 
– Det går inte att beskriva lyckan när jag satte mig i sadeln. Det var som att livet återvände, säger Sarah och ler. 
Vad det var som hände den där vinterkvällen vet Sarah fortfarande inte riktigt. Inga vittnen fanns på plats och själv kommer hon bara ihåg glimtar. 
– Jag tror att Blackie måste ha stegrat sig så att jag ramlade av, sedan tippat över och fallit rakt på mig. Det är det enda som kan förklara de allvarliga skador jag fick. Men jag minns knappt någonting, säger Sarah. 

Om det inte vore för Malin, tjejen som hittade Sarah livlös i paddocken, tror hon inte att hon hade funnits vid liv i dag. 
– Hon var min räddande ängel och jag är henne evigt tacksam. 
Vägen tillbaka har varit lång. I dag, fyra år efter olyckan, är Sarah åter på jobbet som djurkommunikatör och hästtränare, men hon arbetar ännu inte fullt ut.
– Jag siktar på det, men jag tar en dag i taget. Jag gläds åt livet och att vara tillsammans med min familj.  
Och hon menar inte bara sin ”hästfamilj”. 
– Jag har faktiskt träffat mitt livs kärlek också, och blivit bonusmamma till en liten tjej. Det är fantastiskt roligt, livet har verkligen börjat om igen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.