Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sara Wrige, präst och lördagskrönikör.

Sara Wrige: "Längtan efter det lyckliga slutet"

"Det spelar roll om vi kan räcka ut den där handen, och lyssna på någon annans historia. Längtan efter det lyckliga slutet kan få oss att hoppas på morgondagen", skriver Sara Wrige i sin lördagskrönika.

Min vän och vissångaren Per-Ivar Östmann delar en demolåt som gör upp med gamla vålnader. I alla fall är det hans egen kommentar. Den handlar om smällar från möten med dem som säger en sak, men gör en annan. Och om dem som gömmer sig bakom fina ord om villkorslös kärlek och goda intentioner, men som sen ”gjorde tvärtom”.
Det är en fin visa. Och jobbig. Om sånt som händer runt omkring oss, men som vi inte ser eller blundar för. Frågan som dröjer sig kvar hos mig är ”Vad hände sen?”. Och jag inser att jag är en så kallad ”sucker” för lyckliga slut. Att jag så gärna vill att den som fått smällarna ändå landar med fötterna på jorden och får göra erfarenheten att ibland så finns det substans bakom orden, och att kärleken finns. Och att jag också vill att den som i visan beskrivs som dem som egentligen var rädda och kände skammen på sin hud hittar en väg ut ur det, för sin egen och andras skull.

Ibland verkar ondskan inte känna några gränser. För på radio hör jag om barn som gasats ihjäl, och det är svårt att tänka sig något värre. Och dokumentären om övergrepp på barn av präster som skyddas av en organisation kvalar också in där någonstans. Det finns nog orsaksmönster, men inte ursäkter.
Att livet inte är en feel-good-film behöver vi sällan påminnas om. Det skaver och innehåller gamla vålnader. Samtidigt landar många på fötterna och ibland finns det en axel att luta sig mot och en hand att håll i fast man inte hade förväntat sig det. Ordet ”sucker” syftar på någon som lite naivt gått på något. Men att längta efter det lyckliga slutet är inte naivt utan mänskligt. 

Längtan efter det lyckliga slutet handlar inte om att slippa undan tv-bilderna som jag inte kan värja mig emot och som jag har svårt att veta hur jag ska hantera. (Och vad spelar min obekvämhet inför dem för roll, med tanke på att det handlar om andra människor som faktiskt drabbas?) I stället är längtan efter det lyckliga slutet ett uttryck för att vi människor kan föreställa oss något bättre. Att vi inte behöver acceptera det onda som sker, och att vi faktiskt kan se små och kanske halvstora sätt att förändra och göra någonting. 

Det spelar roll om vi ser varandra. Det spelar roll om vi kan räcka ut den där handen, och lyssna på någon annans historia. Längtan efter det lyckliga slutet kan få oss att hoppas på morgondagen. 
Och att engagera oss för att det som händer nu inte behöver hända i morgon. För det kommer en morgondag.
Per-Ivar sjunger att om det är sant att kärlek utan villkor är från Gud, så finns det tid att vända om.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.