En kollega i Ulricehamn berättade att dottern tappat sin heliumballong inne i kyrkan under höstmarknaden för två veckor sedan. Det var en blå, glittrig sak med en bild från Elsa i Disney-filmen Frost. Högst upp i kyrktaket hamnade ballongen, och där fick den sväva under den gamla kyrkans takmålningar.
Efter cirka tio dagar hade tillräckligt med gas läckt ut och ballongen seglade ner och hamnade högst upp i altaruppsatsen. Därifrån kunde en vaktmästare och en musiker med gemensamma krafter fiska ner den med ett fiskespö. På församlingens Facebooksida kan man se ett filmklipp med två glada fiskare och deras fångst.
En sån historia får väl vem som helst att le?
Jag gillar när nytt och gammalt blandas, när det som man först inte tänker passar in ändå kan blandas med det vanliga och traditionella. Som när jag har sett utklädda barn besöka kyrkogården i allhelgonatid. De kanske kommer in i kyrkan som spiderman eller spöke. De kommer tillsammans med sina föräldrar för att tända ett ljus. Sen ger de sig ut för att ringa på dörrar med spindlar och pumpor på.
Bibeln berättar om att Jesus lyfter fram barnen som en förebild. (Matt 18:1-5). En av de saker som barn är bra på är att glädje och sorg kan samexistera. De kan blanda skratt och gråt, och det roliga behöver inte förta sorgen eller tvärtom. För ett barn går det utmärkt att klä ut sig på fredagen och gå till kyrkogården på lördagen. De har förmågan till att låta sorgen och glädjen vandra tillsamman som det står i en psalm.
Våra allhelgona-traditioner och de relativt nyligen importerade halloween-vanorna samexisterar under veckan i månadsskiftet oktober-november. Och jag vet att inte alla gillar Halloween. Ibland hörs röster om att det är för läskigt, att barn blir rädda eller att vuxna tycker att det är obehagligt. Det är viktigt att vi är varsamma om varandra. Det kan lika gärna vara superhjältar som läskiga gubbar. Oftast är det väl heller inte så mycket bus eller skrämsel, utan glada och fnittriga barn som ringer på ytterdörren och ber om godis. För det är väl det de gör, ber om godis, snarare än skräms?
Traditioner förändras, blandas och konkurrerar. Det är som det är och det är som det ska. Kanske kan vi påminna oss att ljusbärarna inne kyrkorna som nu känns självklara är en ganska ung tradition i Svenska kyrkan. I år är det 50 år sedan den första ljusbäraren placerades i Uppsala domkyrka.
Från min barndom minns jag besöken på kyrkogården så här års. Vid allhelgona satte vi ut lyktan. Det pillades med lampolja och veke, och med glassidorna i lyktan. Nu har man väl oftast långtidsbrinnande gravljus eller kanske led-lampor. Och jag tänder ingen lykta längre, för ”mina” gravar finns inte där jag bor. Jag tänder mitt ljus i ljusbäraren i stället.
