Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sara Wrige, präst och lördagskrönikör. 

Sara Wrige: "Helig vila"

"Stillhet, tystnad och vila har blivit värdefulla stunder som vi vårdar och värnar", skriver Sara Wrige i sin lördagskrönika.

Min vän rabbinen sa vid ett tillfälle i en bisats: ”när tre stjärnor syns på kvällshimlen och sabbaten slutar”. Då kände jag historiens vingslag av en tradition som har tusentals år på nacken. En levande tradition vars rötter söker sig tillbaka till långt innan armbandsur och elektrisk belysning fanns. Från solnedgången på fredagskvällen, tills tre stjärnor lyser på lördagen stannar det judiska folket upp för att fira sabbat.

När jag ordnade en föreläsning med lunch till självkostnadspris bad samme vän att få betala i förväg, eftersom han inte hanterade pengar på sabbaten. Småfånigt, tycker kanske någon. Inspirerande, tycker jag. För jag tror att det är berikande för oss att ha zoner i tid eller rum som är avsatta för något särskilt, genom att annat är bortskalat.
Den kristna traditionen har tagit med sig en del av sabbatstanken från sina judiska rötter, och format söndagsvilan. I religiösa traditioner finns det också ofta tider på året då man t.ex. avstår från viss mat för att skapa utrymme för reflektion och eftertanke. Det finns liknande icke-religiösa vanor som flera praktiserar, som att inte ha telefoner vid middagsbordet, ha en köttfri måndag, eller ett köpfritt år. Vi avstår från något, för att värna något som vi tycker är viktigt.

Kanske är sabbatstanken mer aktuell än någonsin. I en tid då mycket är öppet dygnet runt, och vi ständigt omges av reklam och information har stillhet, tystnad och vila blivit värdefulla stunder som vi vårdar och värnar. Då är ju det där med att ha en dag avsedd för vila och tanke och det vi anser heligt inte så dumt.

Den som brukar be kan göra det var som helst, men vi har ändå särskilda byggnader och platser, en ikon hemma eller en sten i skogen, som är tänkt särskilt för det. Vi kan vila, reflektera och värna det heliga när som helst, men sabbatstanken, en återkommande dag i veckan, skapar ett slags katedral i tiden för att göra just det.

Vi är kanske lärda att vilodagen är en uppsättning förbud som talar om vad vi inte får göra. Regler som kommit att leva sina egna liv, och tappat sin kraft som möjliggörare. 
Men vilodagen bör istället vara en rättighet att göra anspråk på, för att vi är fria människor. I den antika världen var den som inte var fri slav, och någon ägde dens kropp. I dag handlar det för många av oss vem eller vad vi ger vår uppmärksamhet och vårt hjärta. 
Samtidigt är friheten – och möjlighet till vila och sabbat – utom räckhåll för många, därför att man inte är trygg eller inte får ihop resurserna i sitt liv. 
Kanske är det ett tecken på ett samhälle i balans, att var och en har utrymme för, och rätt till, sabbatsvila, hur vi än väljer att utforma och ta vara på den.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.