Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I sin helgkrönika uppmärksammar Sara Wrige Förintelsens minnesdag som infaller den 27 januari. Bilden är hämtad från "Hall of names" i Yad Vashem i Jerusalem. Bild: Sebastian Scheiner, Anders Hofgren

Sara Wrige: Det obeskrivbara fick namn och ansikten

"Jag hade tidigare besökt Auschwitz och Bergen-Belsen, men dagarna på Yad Vashem satte på något sätt ännu djupare spår", skriver Sara Wrige i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På Yad Vashem i Jerusalem finns en järnvägsvagn längst ut på en snutt räls som sticker ut över ett stup. Monumentet heter ”Boskapsvagn – minne över de deporterade”. Det påminner om de miljoner judar som under andra världskriget föstes in i boskapsvagnar och fördes till koncentrationsläger.

Monumentet ”Boskapsvagn – minne över de deporterade”. . Bild: Sara Wrige

I anslutning finns en dikt av poeten Dan Pagis. Den heter ”Blyertsskrift i en låst tågvagn” och lyder i sin helhet: here in this carload / I am eve /with abel my son /if you see my other son /cain son of man /tell him I.

Yad Vashem är ett utbildnings- och dokumentationscenter över förintelsen. För några år sen läste jag en kurs om antisemitism där. På första sidan i min anteckningsbok från kursveckan står det: Om man inte studerar och lär sig om förintelsen kommer inte åminnelsen att betyda så mycket. För att fördjupa kunskaperna berättar man på Yad Vashem också om livet före förintelsen. Och när vi i dag talar om förintelsen får vi inte glömma att den judiska traditionen är en levande tradition i vår tid.

På kursen lärde vi oss om de starka kopplingarna mellan kyrkans historia och antisemitismen. Det är smärtsamt sant. I vår tid behöver vi göra upp med denna historia och teologi.

I dokumentet ”Guds vägar” från 2001 ger Svenska kyrkan uttryck för att judar och kristna är syskon. Man skriver bland annat att Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet, det vill säga judarna behöver inte bli kristna, och man understryker att antisemitism är synd mot Gud och människor.

Jag hade tidigare besökt Auschwitz och Bergen-Belsen, men dagarna på Yad Vashem satte på något sätt ännu djupare spår.

Vi var inte längre de samma efter föreläsningarna, museet och minnesmonumenten. Som monumentet över judiska barn som dödades under förintelsen. Vi klev vi in i mörkret och möttes av bilder på barn. Sen gick vi några steg vidare, in i en spegelsal, där några få ljuslågor speglades om och om igen i spegelväggarna. Det var som att stå mitt i en stjärnhimmel. Och så lästes namn upp, ett efter ett, och barnens åldrar när de dödats, och platsen de kom ifrån.

Det obeskrivbara fick namn och ansikten. När vi klev ut var vi inte längre desamma som när vi klev in. Käkar bets ihop, nävar knöts i fickan, tårar gick inte att hålla tillbaka.

Denna helg är det förintelsens minnesdag, en dag för att minnas och påminnas. Datumet är valt för att det var den 27 januari, som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades för 74 år sedan.

Den här helgen är det 74 år sedan det ökända förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades.. Bild: Jockel Finck

Den här helgen uppmärksammas det världen över och vi hedrar minnet av alla som mördades under förintelsen: judar, romer, homosexuella och personer med en funktionsnedsättning. Vi minns också för att vi behöver påminna varandra om och artikulera alla människors lika värde.

Inför förintelsens obeskrivbara hemskheter är det enda rimliga att titta bort.

Men det är vår skyldighet som människor att titta och se. Och därför minns vi. Om detta må vi berätta, detta må vi aldrig glömma. Vi påminner varandra om de som förintats, om alla människors lika värde, och om budet att inte döda.