Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sara Wrige, präst och lördagskrönikör. 

Sara Wrige: "Att läsa är att vara"

Prästen Sara Wrige slår ett slag för bokläsandet: "Vem skulle jag vara utan läsningen och de berättelser och upplevelser som jag bär med mig?", undrar hon i sin lördagskrönika.

När jag var liten kom bokbussen till vändplatsen i vårt radhusområde varje torsdagskväll. Bokbussen var en aktivitet vi gjorde varje vecka: lämnade och lånade. Det fanns även några sittplatser där man kunde sitta och bläddra i sina favoritböcker. Genom möjligheten att beställa till nästa vecka hade man tillgång till hela biblioteksutbudet, vilket behövdes, inte minst i slukaråldern.

I Bibeln finns en mening om läsning som fascinerar mig på ett särskilt sätt. I slutet av ett av sina brev skriver Paulus: ”När mitt brev har blivit uppläst hos er, ordna då så att det blir uppläst också i församlingen i Laodikeia och att ni får läsa det brev som de har fått”. De orden ger en konkret förbindelse till några av de första läsarna av brevet, och författarens intentioner. Bibeln läses av kristna som en helig text. Samtidigt är det också en text med egenskaper som till exempel genre och litterära kvaliteter. Det ena förtar inte det andra.

På årets bokmässa, lite som en gigantisk bokbuss, även om man får betala för böckerna man vill ta med sig hem, hade jag förmånen att samtala med Ida Östenberg och Sven-Eric Liedman om läsning och om läsningens betydelse. Ida lyfte bland annat att texter som ibland anses svåra, som antikens texter, inte ska vara något reserverat för ett fåtal, utan vara för alla. Och Sven-Eric talade om när böcker kommer i ens väg och man får läsa något som man inte hade kommit på att läsa av sig själv. Han använde det engelska ordet serendipity, som betyder ungefär tursamma tillfälligheter. När jag strosade vidare på mässan efter samtalet hade min mentala att-läsa-lista vuxit, och jag påminns om historien om den som föll i gråt inne på det stora biblioteket inför insikten om allt som inte hinns med att läsas under en livstid.

Fortfarande är jag en läsande människa, även om läsandet av skönlitteratur för mig går i vågor. När en bok är utläst är det inte alltid jag kommer igång med nästa direkt. Andra aktiviteter och medier eller bara kvällströtthet står ofta mellan mig och läsningen. Men vem skulle jag vara utan läsningen och de berättelser och upplevelser som jag bär med mig? Leon Uris som jag läste i tonåren, liksom Katherine Mansfields noveller, som tårtbitar ur livet. Eller den bok som jag trodde var en kioskroman i mormors bokhylla, men som hade sådana kvaliteter att jag googlade och upptäckte att det (såklart) inte bara var jag som sett det. Eller science fiction av Ted Chiang som jag blev tipsad om på twitter för bara ett år sen och som snabbt seglade upp på min personliga topplista. Inte heller bara fiktion, utan facklitteratur, bibeltexter, nyheter och korta tweets. Tankar, erfarenheter, information, kunskap och existentiell reflektion som förmedlats till mig, tolkats och processats genom läsningen.

Som läsare finns det många jag inte kan jämföra mig, vare sig i kvantitet eller i kvalitet, och det är väl heller inte nödvändigt. Men jag vore inte jag om jag inte hade läst, läser och fortsatt kommer att läsa. Undra vad jag ska läsa härnäst.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.