Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: "Vad ska vi göra åt männen och våldet?"

En gång i tiden när jag gick på gatan en helt vanlig eftermiddag fick jag en knytnäve i ansiktet av en förbipasserande. Bam! Jag vände mig om och såg en random snubbe bredbent ånga vidare som om ingenting hade hänt. Själv snubblade jag in på Hagabion och torkade blodet ur ansiktet. Chock och förvirring. Efteråt stannade rädslan kvar i kroppen. Jag såg till att passera män med marginal på gatan och undvek att gå in i häftiga diskussioner med det motsatta könet. På kvällarna låg jag vaken, upptagen av konspirationsteorier. Kan det ha varit en riktad attack mot just mig? Jag som fått så många hatbrev till jobbet på radion. Fick jag kanske lite skylla mig själv?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det var första gången jag fick stryk. Tidigare hade jag bara sett andra, och alltid killar, bli påpucklade. Jag hade till och med, på ett ganska gulligt vis, trott mig vara immun mot våld. Till vardags ifrågasatte jag dagligen män som förtjänade det, gick emellan en gång när ett gäng nazzar skulle attackera en punkare, och på spårvagnen började jag dra i halsduken som några djuriska män var på väg att strypa en invandrar­kille med. Jag minns det avgrundsdjupa vrålet som kom ur deras strupe och hur jag ignorerade den instinktiva rädslan. Det är något med att vara ung, att man är skör och inte ett dugg skör samtidigt.

Men ju längre man lever desto mer lär man sig om människor. Man lär sig bli rädd för dem. En halv sekund tar det att lukta sig till en aggressiv man. Han kan se ut som vem som helst, vara artig och välklädd, på alla sätt glittrande: en bohemisk vegetarian, ett litterärt under­barn, ett humoristiskt högdjur, den lättkränkta mannen gömmer sig bakom alla förklädnader. När man minst anar förbyts hans charm i hånfullhet.

Vad göra med alla dessa våldsamma män? Jag tänker på hur mycket tid och energi jag lagt i livet på att parera dem, inte bara snubbarna som brölar könsord när man råkar stöta till dem på gatan, utan också de till synes ”mjuka” killarna som jobbar undercover, droppar sitt förakt i en bisats eller bara sitter demonstrativt tysta. Med åren blev det en naturlig del av livet att skydda sig mot dem. Välja bort, gå omvägar kring. Jag har slutligen blivit så perceptiv att jag nästan vistas i en idiotskyddad zon och knappt märker att aggressivitet existerar.

Livet har lärt mig att fly. Men är det en lösning för någon annan än mig själv? Är mitt gated community det? Vad ska man säga till sina söner? Att undvika, gömma sig, tystna? Det är trots allt de som varje dag så mycket mer än en medelålders tant riskerar en knytnäve i fejjan. Jag kommer tidstypiskt och sorgligt nog att tänka på en sketch, där Lars Ekborg spelade hatande norrlänning, som var på radion när jag var liten. ”Bunta ihop och slå ihjäl dem!” var hans lösning på allt. Obs, det var satir, inte en helt vanlig kommentar på Facebook.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.