Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: "Ungarna som aldrig lämnar sina bon"

I tjugotvåårsåldern jobbade jag med en tjej som ringde sin mamma varje dag, vilket gjorde mig i det närmaste chockad. I vårt gäng träffade vi våra föräldrar över en söndagsmiddag vid glest utspridda tillfällen. De var ungefär det minst intressanta livet hade att erbjuda. Hur hade det blivit så här tokigt? tänkte jag. Vad hade föräldrarna gjort för fel? 
Jag träffar på en bekant vars barn blivit vuxna. Mantrat som ofta upprepas är hur tufft det är att separera från sina små. Denna person beskriver sitt motsatta problem: barnen hänger sig kvar hemma. De har visserligen varit ute på den obligatoriska utlandsresan, men väl tillbaka har de gonat in sig i lägenheten igen. Det går inte ens att klaga på att de är passiviserade och lata. De pluggar eller arbetar och beter sig på de flesta sätt som vuxna individer, med skillnaden att de diggar sin ursprungsfamilj så pass att de inte ser någon anledning att separera från den. Bekantingens barn står och väntar glatt när föräldrarna kommer hem från jobbet, redo att diskutera den senaste av Donald Trumps eskapader. Med skräck i blicken berättar föräldern om de snälla sms:en som kommer frampå eftermiddagen: ”Vilken tid vill ni ha mat i dag?” Barnen vill umgås i helgen och jättegärna (!) följa med föräldrarna på fest. Min bekant menar att det inte är normalt, och att det är en förälders mänskliga rättighet att få vara ifred någon gång. ”Ni är så himla coola!” säger barnen. ”Jag är inte cool!” vill hen skrika. ”Get a life!”

Jag ställer mig också skeptisk till att vara ett ideal i barnens liv. Det känns som om något i grunden är fel när man lyssnar på samma spellista på Spotify. Visst kan man diskutera livet vid köksbordet, men hemma hos mig ställs oräkneliga frågor om politik, musik, filosofi, jobbet, mina vänners skilsmässor ... Jag förvandlas snabbt till tonåringen som svarar enstavigt eller bara lämnar rummet. Mitt ”barn” går frustrerad efter och undrar varför jag svarar så undvikande på alla frågor. ”Du säger ’vet inte’ till allting!” Jag snäser att jag inte orkar prata om begreppet rasism det första jag gör på morgonen. Jag säger att jag inte vill berätta allt om mig själv. Kanske hade jag själv sådana behov av att markera min självständighet att jag blandar ihop rollerna. Måste min generations förhållande till våra föräldrar så självklart vara föredömet? 
 
Jag misstänker starkt att vi varit alldeles för roliga och förstående för våra barns bästa (för att få känna oss som härliga föräldrar!). Vi har därmed förvägrat dem ett viktigt och utvecklande privilegium. Det de behöver är ju inte att gå på klubb med sin mamma utan att uppfinna sig själv med all den smärta som det innebär. Frågan är vad det får för konsekvenser att aldrig klippa navelsträngen. Det lär vi får veta när de vill göra upp i familjeterapin som fyrtiofemåringar. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.