Vi har fått en ny familjemedlem. Han heter Sigge Eklund. Sigge är aldrig långt borta. Han är den första jag hör på morgonen och den sista innan jag lägger mig på kvällen. Hans röst sipprar ut från den låsta toaletten, hörs från någonstans vid kylskåpet i köket och från baksätet i bilen på väg till landet. När man kommer hem sitter någon och filosoferar eftertänksamt ute på balkongen. Det är bara Sigge som håller monolog. Timme efter timme.
Jag skulle kunna välja att bli hemtam med honom – jag menar, det är ju inget fel på killen, han verkar i sin podcast med Alex Schulman trevlig, intelligent, känsligare än de flesta och inte så mycket mer narcissistisk än någon annan i dessa tider (okej då, något mer) – men jag känner mig invaderad. Jag har inte bett om att få in honom i lägenheten, in i hjärnan. Jag gör revolt och biter ifrån. Värnar min särart. Kör den tjuriga, avstängda stilen, hon som vill vara ifred och titta ensam på ”The Bachelor”. Kvar står extrapappan Sigge, beredd att ge allt till en ung människa som behöver vägledning. Fan också.
Den som tagit hem Sigge till oss är mitt barn. För denna person borde jag vara en förebild i livet. Men de få utläggningar jag håller låter hopplöst torftiga i jämförelse med Sigges, mitt språk outvecklat, min lön pinsamt låg, mina semesterplaner skrattretande plain (vandra i Bohuslän, kom igen!). En dag serverar mitt barn en detaljerad beskrivning av den luxuösa Amalfikusten som hen hoppas att familjen ska besöka nästa sommar. Halvvägs i utläggningen fattar jag: ”Är det Sigge?” Hen erkänner, ja, Sigge och Malin tyckte att det var bästa semestern ever. Jag uppdaterar våra regler kring matbordet: Ingen Sigge, alls! Han blir paria, inte ens hans namn får nämnas. Till frukost serveras dagens första ”Stäng av honom!”. Är det svartsjuka jag känner? Nej, jag har blivit gisslan i mitt eget hem. Inmålad i ett hörn. Utmanövrerad.
Jag vet, mot min vilja, hur mycket Sigge tjänar, hur många gånger han sökt till Dramatiska institutet, vilka offentliga personer och företeelser han ogillar, vilka hans begränsningar som förälder är. Sigges favoritböcker ligger uppvikta på köksbordet hemma, filmerna visas på en laptop nära mig. Vad har han som motiverar mitt barn att ”oskyldigt” flanera omkring i hans bostadsområde? Som får hen att uppröras av journalisters respektlösa intervjufrågor till the one and only? Själv ser jag bara en person som jag träffat på ofta i livet, en, för all del, begåvad medelålders man med en förkärlek för reflektioner och med en högst ordinär önskan att bli lyssnad på.
Efter ett antal månader i Sigges våld drömmer jag om en podcast och ett liv där man värnar sin personliga integritet. Den hemligaste vinner. Sigge förlorar. Mina texter i GP ratas, men det får det vara värt. Jag är fri.
Tummen upp
Radera väderappen och bli en lyckligare människa.
Tummen ner
Neverending växlande molnighet.
Sara Kadeforsär författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.
