Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: "När livet går ut på att tvångslyssna på andra"

Äkta närhet och gemenskap är vackert, men varför för den sakens skull underskatta anonymitet? Folk som bor på mindre orter framhåller ofta det fina i att man hälsar på varandra på gatorna. Hur kan de inte ha känt av de kvävande olustkänslor som kommer av meningslöst småprat om ingenting? Vad hinner egentligen sägas under en hissfärd i ett vanligt svenskt hyreshus? Något om kylan som fortfarande biter, något om gnisslet i maskineriet. Hellre då lite respektfull tystnad, om du frågar mig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mina vänner klagar. Åren går och de tvingas se sina ointressanta arbetskamrater få barn, skilja sig och skaffa sig allt större dubbelhakor. Bara att behöva anpassa sig till deras humör, andedräkt, toalettvanor. Bara att behöva veta vad deras män har för morgonrutiner. Bara att behöva sitta kvar på ett möte fast man vet exakt vad som kommer att sägas: ingenting. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Hur stor del av sitt liv har man till slut ägnat åt att tvångslyssna på andra?

Som frilans är de flesta av ens relationer självvalda. Konsekvensen kan bli att man utvecklar folkskygghet. Ett tråkigt samtal får mig att vilja hoppa upp och ner som ett barn, lägga mig på golvet och skrika i panik. För ett par veckor sedan träffade jag en bekant i pausen på en teaterföreställning. Jag sa en inlärd artighet och fick en evighetslång historia tillbaka. Det kändes som ett övergrepp. Jag hade några minuter på mig att andas och där kom någon och våldtog mig med en tråkig anekdot. Hon stal min paus, utan att fråga!

I ett och ett halvt år har jag gått till fotvårdsmänniskan nu. Det jag trodde var en förhårdnad visade sig vara en fotvårta. Vårtjäveln ger inte med sig. Jag vet inte hur många gånger jag besökt det där rummet med det levande ljuset i glasbehållaren och det softa plingplongandet i högtalarna. Det ska tappas upp väldoftande fotbad, det ska duttas med en handduk, smekas med vänliga händer. Det ska pratas med mjuk röst om hur vårtan mår och om var man ska fira påsk, eller jul, eller sommarsemester. Alltihop känns tröstlöst. I mina mörkaste stunder ser jag mig själv, tio år fram i tiden, i samma stol. Jag hör samma vårtsamtal, samma småprat om semestrar. Duttas det med handduken en enda gång till så dör jag! 

Livet kommer plötsligt en dag att vara över. Vi ska fortsätta visa varandra kärlek och respekt, men någon gång under en livstid är det slut med påtvingad artighet. Ibland måste man också rensa bland sina relationer. Den som vill göra slut med mig behöver inte skicka sms, det är bara att sluta höra av sig. Jag fattar precis.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.