Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors. "Josef Frank och en stol som inte bara är en stol"

Jag hamnade i en butik på Östermalm i Stockholm, Svenskt tenn, då de har en avdelning där de serverar te och biskvier för trehundra spänn. En medelålders kvinna som tappat intresse för alkohol tvingas söka nya vägar i livet. Så i stället för att arbeta som volontär måste hon tydligen scanna av städer efter ställen som serverar ”afternoon tea”. Denna person lyfter lillfingret bara en aning då hon för den tunna koppen mot munnen och sippar på sitt darjeelingte, för att sedan fortsätta prata om vilka internationella universitet barnen sökt in på till hösten (I wish).
Jag hade aldrig varit på det legendariska ”Svenskt tenn” förut. Inte visste jag att det var flera våningar och späckat av människor som verkar tycka att fyrtiotusen är ett okej pris för ett soffbord. Mina väninnor tittade frågande på mig när jag sa att jag kanske hört talas om Josef Frank. De visade mig hans tyger i tygavdelningen – och visst var de snygga – men en blommig kudde för 1300 kronor! Väninnorna stannade vid ”klassiska” möbler som de alla hade en relation till, medan jag bara såg ”en stol” (väninnorna är inte från Landvetter).
Var kommer alla dessa människor ifrån? Min vän berättade att sist hon var där stod Lena Olin och Lasse Hallström och diskuterade soffor, hur de fixat sina cash kan jag fatta. Men alla trettioåringar? Hur har de råd med en splitterny barnvagn med allsköns krystade accessoarer?
Även i en annan del av staden ser trettioåringarna oroväckande välmående ut. De låser nonchalant upp sina glänsande bilar med takeawaylatten i handen, äter ute och baxar in sina monster till barnvagnar i hus som jag bara kan drömma om. Jag får lust att springa fram och strypa dem, nej förlåt, berätta om hur det var på min tid. I deras ålder hade jag råd med en gammal Volvo för femtusen spänn, barnvagn från loppis och kaffet fyllde jag på i en termos hemma. Min kompis hade sin bebis i en låda bredvid sängen. Jag skulle vilja tala om för de bortskämda sjuttonåringarna att i gymnasiet köpte man kläder på överskottslagret och i sin första egna bostad hade man en säck vete hemma som användes som bas till de flesta maträtter. Okej då, kanske att det inte var samma för riktigt alla … 
Med vetskapen om hur många som i dag kämpar för att få ihop ekonomin, och fast jag är en av de privilegierade, blir jag illamående av överflödet. I går såg mitt snart vuxna barn sig omkring i vårt hem och sa lättsamt: ”Man behöver ju inte mer än det här. Det räcker liksom”. Som om det han såg var ett minimum. Jag var tvungen att informera honom om att det tagit mig trettio år av hårt arbete att komma hit och att han faktiskt inte äger ett öre. Oklart om det gick in.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.