Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: "Det är ingen hejd på förnedringen"

Jag går omkring och snorar på Diorutställningen i Paris med fickorna fulla av fuktiga pappersbollar. Jag är för dagen osminkad, har jeans och en praktisk jacka i unisexmodell på mig, sneakers med specialgjorda inlägg som ska motverka nervsmärta i framfoten (”mortons neurom”) samt ryggsäck med regnkläder i. På en modeutställning i Paris. Hur tänkte jag?

De flesta besökare på utställningen är kvinnor. Jag börjar snart intressera mig mer för dem än för de luxuösa krea­tionerna. Majoriteten pratar franska, vilket, i mina öron, låter kultiverat. Deras hår ligger på huvudet som en överdesignad accessoar. När de sveper förbi mig lämnar de ett moln av förförisk väldoft efter sig. De bär skräddade, feminina kläder, blusar i skira material, kvinnligt skurna kavajer. Små, eleganta örhängen, handväskor med gulddetaljer, nätta skor med klack. Mer? Välskötta naglar, rouge, läppstift. Jag tänker på hur lång tid det måste ha tagit att nå en sådan fulländning, vad de måste ha offrat: en timmes sömn, en skön promenad. För vad? Vad är deras belöning? Jag hoppas för deras skull att det är värt besväret. För hur långt kan de egentligen gå i de där skorna? Och fryser de inte? Jag tänker på om vi är födda med olika hud, olika hår, olika fötter. Har de franska kvinnorna aldrig ”mortons neurom”? Är de aldrig förkylda? Känns inte tunna åtsittande kläder obekväma på deras kroppar?

Sättet kvinnorna för sig på är kontrollerat. De viskar tätt intill varandras munnar, som om det vore skamligt att höras. Säger ”pardon” (ursäkta) stup i kvarten. Stryker med handen över håret och ler. Skrattar sällan. När jag exploderar i en nysning ser de förskräckt på mig. De följer mig med blicken när jag rotar fram en fräsch pappersnäsduk ur ryggsäcken, backar hastigt när jag drar in luft och fräser. Jag ser i deras ögon att jag är deras antites, en skam för det kvinnliga släktet, en avart.

Med åren har jag blivit alltmer ointres­serad av könet jag tilldelats. Kvinnor ska inte bara förnedras och trakasseras utan också gå med obekväma skor och vaxa bort hår från känsliga ställen. Kvinnorollen är en enda lång, orättvis isolering på en rymningssäker anstalt. Det krävs livslångt arbete för att på allvar kunna bryta sig loss. Jag tänker sällan på hur jag uppfattas av andra längre. Jag är nästan fri. Men på vägen hem från Diorutställningen i Paris är jag tillbaka i något. Jag känner mig plötsligt ful, klumpig, grotesk. Okvinnlig. Detta rabies som kan angripa hälften av jordens befolkning! Resten av dagen skäms jag som en hund för att ha gått ut osminkad med snorig näsa. Sedan åker jag hem till Sverige och sätter mig i karantän. En får hoppas på ett snart tillfrisknande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.