Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: "Dags för den dåliga flickans revansch!"

Den duktiga flickan behöver upprättelse, enligt Liberalernas Birgitta Ohlsson som skrivit boken Duktiga flickors revansch. Jag är på gång med en annan bok: Dåliga flickors revansch. I den står att man får dricka hur många öl man vill, röka hur många cigaretter man vill och ligga med så många killar man vill. Det står att man får ringa sig sjuk fast man bara är lite trött ibland och vara en pissdålig förälder på torsdagar. Ingen ska tala om för dig att du ska vara bättre och smartare än männen. Varför?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Varför ska du tävla med kollegorna och armbåga dig fram till toppen, om du inte gillar sånt beteendet eller har den minsta lust att jobba ihjäl dig? Du får vara precis så dålig som du vill, få kassa betyg, bli försörjd av din man, vara bakfull mitt i veckan. Du måste inte vara en amazon, en lejoninna eller någon form av kvinnlig förebild. Du måste ingenting annat än en man måste.

  Själv hade jag verkligen behövt vara lite sämre. I min dagbok från lågstadiet skryter jag om att jag gått till skolan dagen innan höstterminen börjar för att hjälpa fröken (hjälp!), som för övrigt droppar att jag är bäst i klassen i svenska (dubbelhjälp!). I tredje klass skriver jag text och musik till den käcka biten ”Skolan är bäst”. Klassen lär sig sången och framför den på avslutningen. Kunde ingen ha tystat mig? Tryckt ner mig bara lite grann? Hallå, jag är så sedd som man kan bli, får bra på proven och sätter upp shower, av rädsla för att någon endaste människa ska missa att jag existerar. Men inte blir jag gladare för det. Jag längtar efter mer strålkastarljus och tittar snett på de dåliga flickorna som jag tycker är hjärndöda och har för mycket läppglans. Hur kan de inte fatta hur viktigt det är att lyckas?

  Inte förrän jag fick två vilda söner förstod jag vilka som verkligen diskrimineras i samhället. Föräldrar med lugna flickor tittade skräckslaget på dem. När man hämtade på dagis satt personalen och pysslade med tjejerna medan killarna var instängda i kuddrummet där de blivit galna och höll på att slå ihjäl varandra. I skolan fick de stökigaste grabbarna inte vara med på samlingen. En fick sitta bakom en skärm. ”Sluta!” suckade personalen. ”Men sluta då!”. När jag besökte högstadie- och gymnasieskolor för att prata om mina böcker såg jag konsekvensen. Killarna levde perfekt upp till myten om sig själva. Det kom grymtningar i stället för ord ur deras munnar. De drog ner kepsen för att slippa ögonkontakt. Några år senare gjorde de inbrott i korvkiosken och slog ner folk på fyllan. Hur många skärmar finns det i världen? Kanske mer ekonomiskt att försöka ge dem upprättelse. Och en bok

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.