Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: "Döden går inte längre att ignorera"

Jag har länge lyckats skjuta upp döden mentalt, men nu går det inte längre. ­I takt med att allt fler i min närhet får allvarliga sjukdomar dyker nya frågor upp, som hur många fler böcker man egentligen hinner skriva i livet. Vilka av dem är riktigt, riktigt viktiga? Inte särskilt många, kommer jag på. Inte en enda film måste till varje pris se dagens ljus. Det finns inte så mycket som är nödvändigt, när allt kommer omkring, mer än att få leva. Gå upp på morgonen. Göra något relativt meningsfullt. Vara med sin familj och sina vänner.
Jag sitter med på vännernas strålningar och cellgiftsbehandlingar. Vi pratar om kläder och om misslyckade internetköp, de där skorna som var så mycket snyggare på bilden. Vi pratar om dåliga tv-program. Allting är så vardagligt. Som en fika nästan. En anledning att ses. Men så plötsligt, mellan två meningar, skjuts några hastiga ord om döden in, om ”efteråt”. Då kommer hugget i magen, men bara en sekund. Mesta tiden håller vi i oss, stannar i trivialiteterna, som ju livet till ganska stor del består av. Det okända vet vi just ingenting om. Hur ska det då gå att tala om?
En gång i tiden var det ovisst om döden ens existerade. Det fanns en ocean av tid, kanske till och med lite för mycket. Så roligt var det ju inte precis, att känna sig ensammast i ­världen, bli skitsnackad om, gjord slut med. Snart kan ingen dumpa en längre, vilket måste vara det ultimata förminskandet. Man blir kränkt av bara tanken.
Jag väntar på att min cancer ska komma. Inte den här gången heller, konstaterar jag förvånat när svaret från Bröstcentrum kommer. Varenda dag är en vinstlott. På kvällarna funderar jag över vad jag gör med vinsten. Var det en bra grej att ägna hela lunchen åt att baktala en sajt som säljer flygresor? Var det rätt prioritering att yvas över att priserna går upp med en hundring per knapptryck?
På en aw i sensommarsolen av­handlar jag och några friska vänner begravningar i våra liv, ett ganska nytt samtalsämne på repertoaren. Någon är konfunderad över att en minnesstund arrangerades av en pr-person. Vad är nästa steg? Att skapa ett Facebookevent som går att lajka? En annan såg några okända gå omkring och nätverka på kyrkogården efter begravningen, som om de var på vilket mingel som helst. Vi bestämmer att vi måste tala om för varandra vilka som inte är välkomma. Frågan är vad vi ska vi göra om såna som den avlidna var arg på tar sig rätten att tränga sig in ändå. Barrika­dera inte kyrkan för min skull, säger jag. Låt ­idioten sitta där. Skitsamma, jag är ju ändå död. Plötsligt inser jag att vi pratar om våra begravningar som om det ­gällde en glöggtillställning. Man kan bara le.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.