När jag var liten berättades det om min morfars farmor, Anna Grön. Hon hjälpte andra att sätta upp vävar i vävstolarna, för hon kunde räkna ut hur det skulle vara, hur mönstret skulle bli. Jag har alltid gillat matte och som barn fick jag höra att det var från Anna Grön som det matematiska sinnet kom.
För en tid sedan pratade jag lite med min morfar om henne. Då berättade han att hon var baptist och djupt religiös, men att hon alltid var lojal med sin make, Carl August, som var metodist. ”Han måste väl också ha varit djupt religiös?”, sa jag. Jag visste ju att han var den förste metodisten i Fagersta, efter att ha blivit metodist i Laxå i mitten på 1870-talet. Han var med och grundade församlingen i Fagersta, och hade sedan styrelseuppdrag där. Och detta i en tid då det nog inte var så lätt att tillhöra något annat samfund än Svenska kyrkan. ”Tja”, sa morfar och skrattade, ”farfar var inte religiös på samma sätt”.
Carl August var vällare på bruket i Fagersta. Han bodde med Anna i två rum och kök, tillsammans fick de elva barn. När äldste sonen gav sig ut på sjön, träffade han en flicka i Stockholm och hon blev gravid. Det ordnades så att hon skulle komma till Carl August och Anna och föda barnet där. Då lär Carl August ha informerat styrelsen i metodistkyrkan om läget, och sagt att hon vara att betrakta som hans dotter, och om någon hade något att säga om arrangemanget så var det nu man skulle säga det, sen fick det vara.
I metodisternas tidning kan man våren 1914 läsa om att församlingen ska bygga en ny kyrka, närmare bruket och närmare folket. Och i september samma år finns bild på den nya kyrkan. Nu finns den inte kvar längre, den revs när Domus skulle byggas. Morfar har berättat att Carl August var en ”av fem fattiga” som gick i borgen för att församlingen skulle kunna låna det som saknades till kyrkobygget. Och att han hela livet var stolt över att ha kunnat göra det.
När han dör 1930 beskrivs Carl August i dödsannonsen som ”församlingens nestor” och det står att han varmt älskade sin församling. I samma tidning, något nummer senare, refereras hans begravning med högtidliga ord, talare och kransnedläggare nämns vid namn. Referatet avslutas: ”Förknippat med denna församlings historia skall C. A. Gröns namn och gärning leva i ett välsignat minne.”
Ja, kanske hade Carl August sitt eget sätt att vara religiös på.
Jag tittar på ett foto som jag har på Anna och Carl August. De är i 65-årsåldern. Uppklädda, rakryggade, på varsin pinnstol. Anna håller händerna samlade i knät, Carl August har en näve på varje knä. Framför dem på golvet faller solljuset in från ett fönster.
Och jag undrar vad han skulle ha tänkt om mitt sätt att vara religiös på. Om den samhörighet som jag kan känna hade varit ömsesidig. Och jag tänker att om någon minns mig om så där en 100 år har jag inget emot om denne småskrattande säger att hon var religiös på sitt sätt.
