Samtalsträffarna hjälpte Malin efter pappans självmord

Full av liv, så minns Malin Nylén sin pappa Bengt. Men när Bengt insjuknade i en svår depression förändrades han snabbt.

– Jag önskar att vi hade sett tecken tidigare, att han hade fått hjälp innan det hann bli så illa, säger Malin.

Efter ett ögonblicks tystnad fortsätter hon:

– Våren året pappa dog märkte jag att han inte hade samma humor som tidigare. Fast jag tänkte att så kan det ju vara – alla människor kan hamna i svackor. Pappa var annars en person som ofta utsatte kollegor, vänner och familj för pranks. Men lekfullheten försvann.

Malin beskriver hur hon ofta talade i telefon med sin pappa – samtalen blev dock allt kortare.

– Han hade inte så mycket att berätta och ville gärna lämna över telefonen till mamma. När pappa var frisk var han en pratkvarn. Riktigt illa blev det under sommaren. Han var i sin egen bubbla, det gick inte att nå fram. Det var som en skiva som gick runt runt med så hopplösa tankar.

Tydligt suicidal

För Malin och hennes mamma var det då tydligt att pappan var suicidal.

– Pappas bror åkte med pappa till psykakuten, berättar Malin. Vi önskade alla att pappa skulle bli inlagd. Vi kände oss inte bekväma med att lämna honom ensam. Han hade mycket tankar kring döden och en gång sa han till mig ”du måste komma ihåg hur din gamla pappa var”.

Malin tystnar återigen.

– Man kände sig så maktlös, säger hon sedan. Fast vi hade ändå hopp när de åkte till sjukhuset, att pappa skulle få hjälp – men så blev det inte. Pappa fick bara mer tabletter och blev hemskickad. Han skulle ha kontakt med mobila teamet, men för oss var det uppenbart att han ljög för dem när han sa ”det här går bra”.

Morgonen därpå, en dag i augusti 2017, var allt över.

– En halvtimme innan vi andra skulle gå upp, innan klockan skulle ringa, gjorde han slut på det, fortsätter Malin dröjande. Den natten sov jag hos mamma och pappa av en tillfällighet. Många gånger har jag tänkt ”varför kände jag inte på mig något, varför vaknade jag inte när han gick ut?”.

Hemskt telefonsamtal

Malin beskriver telefonsamtalet till sin syster som det absolut värsta hon har varit med om.

– Min dåvarande pojkvän fick åka hem till henne så att hon inte skulle vara ensam när jag berättade…

Vidare konstaterar Malin att det tog lång tid att ta in det som hänt.

– På ett sätt kan jag känna att jag fortfarande inte har gjort det till hundra procent. Jag har vant mig… men när jag tänker på dagen då det hände och tiden efter känns det overkligt, som en film – hände det på riktigt? I flera månader vaknade jag och blev chockad varje gång jag kom på vad som hänt.

Via Facebook hittade dock Malin Spes – Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, vilket kom att betyda mycket.

– Jag gick till en psykoterapeut några gånger och det var bra, men jag kände att jag behövde träffa någon som verkligen kunde förstå alla konstiga känslor.

Viktiga samtalsträffar

Att delta i samtalsträffar arrangerade av Spes blev viktigt i sorgen.

– Jag har vänner som vill väl, men det finns ämnen som blir konstiga att prata om. Hur kändes det i dödsögonblicket, både i huvudet och fysiskt? Sådana brutala tankar var helt okej att uttala högt i samtalsgruppen. För den som varit med om liknande är det självklart att de här tankarna finns. Tusen gånger har jag tänkt på hur pappas tankar gick när han gjorde det.

Efteråt har Malin själv engagerat sig som samtalsledare inom Spes. I dag bemannar hon telefonjouren.

– Att få prata med någon som kan relatera… jag vet själv hur mycket det betyder. Jag vill inte bara glömma det som hänt och lämna det bakom mig, jag vill göra någonting bra av det.

Minns sin omtänksamma pappa

När Malin tänker på sin pappa i dag minns hon den omtänksamma person han var.

– Han betydde jättemycket för mig. Pappa jobbade som grundskollärare och många elever kom på begravningen. Det kändes fint. Jag tror att pappa hade tyckt om det, att eleverna var välkomna. Det var viktigt för oss att ha en öppen begravning, att alla som ville fick komma och ta avsked.

Malin gör en kort paus innan hon lägger till:

– Jag minns pappa med väldigt mycket värme – han var en älskad person. Det han sa, om att jag skulle komma ihåg den gamla pappan… det gör jag.

– Men den sista sommaren och det sista dygnet sitter också kvar. Det går inte att bara glömma. Jag vill verkligen uppmana den som är drabbad att försöka träffa andra som varit med om samma sak. Det var ingen självklarhet för mig att gå till den första samtalsträffen hos Spes, men det hjälpte mycket.

Lina Norman

livsstil@gp.se