Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Som en del i Räddningsmissionens besöksgrupp besöker Stina Persson Högsboanstalten varannan måndag. "Min tro har lett till mitt engagemang. Det finns många andra sätt, men för mig var det min tro. Jag vill förmedla hopp och jag har hört från flera anställda att våra besök är jätteuppskattade”, säger hon. Hemsida för den som är intresserad av att bli volontär: raddningsmissionen.se/bli-volontar Bild: Lina Norman

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Samtalen med Stina ger de intagna hopp

Varje gång hon åker därifrån känner hon ”vad viktigt det här är – för mig och förhoppningsvis för dem”. Sedan hösten 2017 är Stina Persson volontär i Räddningsmissionens besöksgrupp på Högsboanstalten.
– Jag tror på det mänskliga mötet, på att förmedla hopp och visa människor att de är viktiga.

De bästa samtalen har hon då hon sitter ensam med någon av de intagna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jargongen de intagna emellan är inte alltid jättekonstruktiv, förklarar Stina Persson. Om någon börjar prata allvar ska det ofta skojas om det. Jag tror att det beror på att det handlar om människor som har fått många drömmar förstörda. Då kan det vara svårt att våga drömma igen. När någon sätter ord på det upplever jag att det finns en rädsla för att ta in det.

På plats varannan måndag

Stina lutar sig tillbaka och berättar sedan att hon besöker Högsboanstalten varannan måndag då hon åker dit som en del i Räddningsmissionens besöksgrupp.

– Några av de andra volontärerna har varit med jättelänge. Det känns tryggt. De har sett mycket och mött många olika människor men vill fortfarande vara med. Det är inspirerande.

För Stina, som utbildar sig till pastor, började det hela med att hon för ett par år sedan reste till Colombia för att jobba med missionsprojekt i staden Medellín.

– Där finns mycket kriminalitet och drogproblematik och en av grejerna vi gjorde regelbundet var att vi besökte ett fängelse. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Jag tänkte ”går man in kommer man kanske aldrig ut”.

Googlade – och fick svar

Men besöken på fängelsets avdelning för kvinnor blev givande och Stina beskriver hur det i huvudsak handlade om att sitta ner och prata med de intagna. En dag fick hon frågan ”hur är det att sitta i fängelse i Sverige?”.

– Jag visste inte, men blev nyfiken. Jag tycker om att utsätta mig för nya situationer. När jag kom hem googlade jag ”besöka fängelse” och Räddningsmissionen kom upp.

Bild: Lina Norman

Stina berättar vidare att hon, efter att hon anmält intresse, blev kallad till intervju och fick träffa både en volontäransvarig och en fängelsepastor innan hon började på anstalten.

– Högsboanstalten är en behandlingsanstalt för män. Just problematiken med missbruk har jag mött ganska ofta tidigare, men jag var ändå lite nervös inför första besöket. Man får ett larm, sedan är det bara att köra. Det finns inga tydliga instruktioner i hur man gör – det handlar bara om att vara en medmänniska.

Hon tar en klunk kaffe men fortsätter snart:

– Vissa av de intagna kommer och plockar ett par bullar och pratar i fyra minuter – vi brukar träffas i matsalen – andra sitter kvar, några får man fiska kvar. Jag förstår att många kan tänka ”nu kommer ett gäng från kyrkan och vill vara lite snälla för att de måste”. Men då får man visa att det inte handlar om präktighet utan om ett genuint intresse. När man ger av sig själv öppnar sig människor, då kommer man vidare. Inte alltid, men ofta.

Ett annat liv bakom murarna

Stina konstaterar att man måste vara medveten om att livet innanför murarna är något annat än det liv som pågår utanför.

– Där gäller andra sociala koder och jag får anpassa mig. Det är även en utmaning att som ung tjej komma in på en sådan plats. Vissa saker får man låta bli att lyssna på, man bör inte heller vara så lättkränkt. En del värderingar krockar man i, det kan handla om allt från vegetarisk kost till min kristna tro. Men man får påminna sig själv om varför man går dit och inte köra fast om man tänker olika.

Hon ler en aning när hon lägger till:

– Jag tycker att det är spännande och viktigt med möten. Det gäller bara att hitta en gemensam plattform att utgå från. Tydliga intressen är bra. Jag spelar fotboll – det kommer jag en bit på.

Vill prata om sina familjer

I nästa andetag berättar Stina att många av de intagna vill prata om sina familjer.

– Alla har ju en familj vi kommer ifrån, då kan vi mötas kring det. Vi kan prata om hur det är och hur vi önskar att det hade varit. Man blir väl mottagen och uppskattad av många, och även om jargongen de intagna emellan kan vara mindre konstruktiv så kan den också var varm och omhändertagande.

Men fastän besöken på anstalten betyder mycket för Stina – ”jag blir påmind om att inte ta någonting för givet” – kan det kännas tungt ibland.

– Man får inblick i liv där det bara handlat om att överleva för dagen, och i hur trasigt det kan vara i många hem och vad det gör med en människa.

Önskar att fler engagerade sig

Stina funderar lite innan hon konstaterar att hon önskar att fler som vill engagera sig i något liknande vågar göra ett försök.

– Ofta tycker folk ”vad häftigt att du går till anstalten – jag skulle aldrig kunna göra det”. Jag tror absolut att olika människor klarar olika typer av saker, men många är rädda för sådant de aldrig utsatt sig själva för. Stanna inte vid ”det där är ingenting för mig”. Testa!

Stina Persson

Ålder: 27 år.

Bor: Hisingen.

Familj: Mamma, pappa, två systrar.

Gör: Studerar till pastor, jobbar med ungdomsfrågor inom kyrkan, volontär hos Räddningsmissionen.

Intressen: Sport, läsa, upptäcka nya platser.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.