Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Det var lite av en existentiell kris att inte få jobba. Men jag gick till mina lokaler på Konstepidemin och isoleringen var inget problem, jag har något av en ensamvarg i mig”, säger Fia Adler Sandblad Bild: Anna Berglund
”Det var lite av en existentiell kris att inte få jobba. Men jag gick till mina lokaler på Konstepidemin och isoleringen var inget problem, jag har något av en ensamvarg i mig”, säger Fia Adler Sandblad Bild: Anna Berglund

Samlade historier som behöver berättas

För scenkonstnären Fia Adler Sandblad har pandemin inneburit ett avbräck i mötet med publiken. En saknad av den fysiska kontakten i rummet, den delade upplevelsen. Men samtidigt en, om än ofrivillig, paus för eftertanke, ödmjukhet och nya kreativa ingångar.

Utanför det hundraåriga släkthuset i Hindås vajar skogen eldfärgad och nedanför skymtar den stilla sjön där Fia badar året om. Där hon låter sig omslutas och hämta kraft innan hon tar sig in till Konstepidemin i Göteborg och ADAS teater. Teaterscenen som Fia startade för snart trettio år sen. Men kärleken till teatern började mycket tidigare.

– Redan som sjuåring mötte jag en lärare som hade skapande dramatik i skolan. Jag bara small av, säger Fia med en intensiv blick som minns.

– Det var en sån upplevelse av frihet, att få släppa taget om den trånga roll man som människa får utifrån normer, kön, ålder och härkomst. Att bli sedd för det man kan vara.

Behovet av att uttrycka sig

Genom barndom, tonår och i vuxenblivandet följde lusten till konsten och skapandet som sökte sin väg genom musik, radio, skrivande och teater.

– Behovet av att uttrycka mig kom att stärka mig som människa och en tro på att saker och ting var möjliga, säger Fia som ägnade många år åt amatörteater innan hon kom i kontakt med Sören Larssons fysiska teater i början av 80-talet.

– Formen är starkt inriktad på det egna skapandet hos varje medverkare och att närma sig varandras kroppar och frågorna via en medskapande arbetsprocess, säger Fia som sedan dess utgått från den fysiska teatern i sin praktik. Med fokus på att synliggöra de förtryckta, nedtryckta, slagna eller tystade, alla osynliga hjältar. Drivkraften känns i rummet, stark och varm när Fia fortsätter.

– Det finns så mycket historier och bitar av verkligheten som inte ges plats i offentligheten.

Ur den idén startade hon ADAS teater 1993. För att gestalta kvinnoliv och även göra svåra ämnen möjliga att närma sig.

– Jag vill lyfta de tysta historierna och i det hitta andra perspektiv och värden, ofta med mer konstruktiva än de normativa strukturerna erbjuder, säger Fia.

Förställningar om personliga berättelser

Genom åren har hon skapat förställningar om barnhemsbarn, prostitution, våld och utsatthet, ofta hämtade i personliga berättelser och öden som Fia ömt förvaltar och gestaltar genom scenkonsten.

När pandemin slog till hade teatern fått ett längre verksamhetsstöd.

– Jag har jobbat väldigt hårt i många år och äntligen kändes det lugnt. Vi hade fem rullande föreställningar och skulle ut på flera större turnéer under våren.

Med pandemin förändrades allt och i mars spelades den sista föreställningen innan allt ställdes in. Tanken var att avvakta ett par veckor och arbetsdagarna kom att handla om att ringa runt, kolla vad som gick att genomföra, lägga om spelplaner, skjuta upp, kolla restriktioner och pussla.

– Med tio frilansande skådisar, musiker och tekniker knutna till produktionerna var det mycket som skulle klaffa och hållas i luften. Men så började det sjunka in att det här nog lär dröja och intäkter uteblev. När sommaren kom var alla föreställningar och turnéerna inställda. Fia och hennes producent permitterades och teatern fick krisstöd.

– Det var lite av en existentiell kris att inte få jobba. Men jag gick till mina lokaler på Konstepidemin och isoleringen var inget problem, jag har något av en ensamvarg i mig, ler Fia.

Nedstängning av kulturen

När restriktionen under en kort period hösten 2020 lättade hann hon med ett residens i Danmark och en premiär på en nyskriven föreställning. Visserligen med visir, rejält avstånd, liten publik och till en doft av handsprit, men med en hoppfull känsla. Men i november gick ridån ner med en total ned stängning för kulturen. Fia minns att det tog hårt.

– Till dess hade en ju ändå trott på någon slags återgång men nu kom tvivlet och tankar som vad händer nu? Samhällets och människornas liv i virusets händer i oviss väntan på vaccin.

– Jag var aldrig rädd för själva sjukdomen, men rädd för vad som händer när människor blir rädda. När rädslan söker svar på fel platser, söker syndabockar och utvecklar paranoia. Det skrämmer mig, tillägger Fia allvarsamt.

Det statliga krisstödet för kulturens fortlevnad innebar att de kunde fördjupa sitt arbete.

– Jag är så tacksam för den möjligheten. Det var inte riktat till något särskild insats eller resultat, det gjorde att vi kunde vara kreativa på ett ovanligt fritt och undersökande vis. Det skapade en slags frihetslucka, säger Fia om tiden när scenen var satt på vänt.

– Förutom att ta hand om varandra i ensemblen, producerade vi digitala monologer och en digital turné via länk. Det blev fina möten men det kändes inte som att spela teater och det blev tydligt hur avgörande publiken är för hela den konstnärliga processen.

Nästan ett år efter de där digitala föreställningarna står hon på en temporär scen bland böckerna på stadsbiblioteket i Ulricehamn. Bibliotekstystnaden bryts av de båda skådespelarna som ger röst åt traktens starka kvinnor genom historien. Kvinnoröstkämpar, företagare, pionjärer och kvinnliga läkare far förbi genom tidsrummet.

Konst blir till i mötet i med publiken

– Det är i mötet med publiken konst blir till, det som sporrar mig, säger Fia sen och återkommer till det där som binder samman hennes konst och värv.

– Pandemin har gjort att vårdyrkena, de klassiska kvinnoyrkena, har blivit synliga. De som får samhället att funka, alla som håller i gång själva livet. De som inte backat utan offrat sin egen hälsa, kraft och tid för andra.

– Själv kunde jag välja att dra mig undan och insåg hur lyckligt lottad jag var. Konstnärligt frågade jag mig vad jag egentligen skulle göra när allt sattes på sin spets, säger Fia om en tid i gungfly. Så hon gick ut, samlade material, pratade människor i utsatthet, intervjuade hemlösa kvinnor, samlade historier som behöver berättas. För att en dag placera deras ord i strålkastarljuset och förse dem med en stark alldeles egen röst.

Fia Adler Sandblad

Bor: Hindås och Göteborg

Familj: Älskad man och son, nära vänner samt Konstepidemikerna.

Ålder: 62

Gör: Teater och scenkonst.

Intressen: Teater och Scenkonst. Människor och olika aspekter av liv.

Pandemins effekter för kulturen: Inget är givet för evigt, scenkonsten är livsviktig

Drömmer om: Att rädslan ska släppa greppet om människorna och ersättas av nyfikenhet på och omsorg om den andre.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.