Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lasse Mattila hade en minst sagt stökig uppväxt där fotbollen blev hans räddning. Numera är fotbollen ett avslutat kapitel. Lasse har många andra järn i elden och är bland annat ordförande i organisationen  FAP (Föreningen Alternativ till Psykofarmaka). Bild: Nicklas Elmrin
Lasse Mattila hade en minst sagt stökig uppväxt där fotbollen blev hans räddning. Numera är fotbollen ett avslutat kapitel. Lasse har många andra järn i elden och är bland annat ordförande i organisationen FAP (Föreningen Alternativ till Psykofarmaka). Bild: Nicklas Elmrin

Så vill Lasse förändra vår syn på psykisk ohälsa

Lasse Mattila växte upp i en dysfunktionell miljö och blev föräldralös som trettonåring. Fotbollen blev hans räddning. I dag jobbar han aktivt för att förändra synen på psykisk ohälsa och psykofarmaka.

Sedan 2004 har Lasse Mattila arbetat med barn och unga i utanförskap; bland annat som skolkurator och socialsekreterare, samt med handledning av jour- och familjehem. 2018 tog han initiativ till att bilda Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP).

– Anledningen var att jag de senaste åren sett hur barn farit illa av den behandling de fått för sin så kallade psykiska ohälsa, säger han och ger ett exempel: När jag åter träffade en ungdom som jag stöttat länge, hade hon just fått 14 olika psykofarmaka utskrivna av tolv läkare. Hennes mående och funktion var helt förståelig med tanke på vad hon tidigare gått igenom. Ändå kunde hon kliva in på vårdcentralen och komma ut tio minuter senare med antidepressiva och annat! Händelsen skapade ett tryck inom mig och jag kände att jag måste göra något.

Ser tendens i samhället

Lasse menar att det finns en tendens i samhället att bortse från sammanhang och sjukförklara normala reaktioner på livets påfrestningar.

– Om vi ska förstå människors lidande, måste vi fråga oss vad de varit med om och hur detta påverkat dem, samt vilka överlevnadsstrategier de utvecklat. Den medicinska modellen som dominerar samhällets insatser vid psykisk ohälsa är otillräcklig och kontraproduktiv. Dessutom saknas det vetenskaplig evidens om att psykofarmaka verkligen har positiva effekter på de ungas mående. Däremot vet vi mycket om avigsidorna. Biverkningarna är vanliga och allvarliga. Psykofarmaka, som ofta är beroendeframkallande, stänger av känslor och försvårar därigenom det relationella arbetet, säger han.

Bild: Nicklas Elmrin
Bild: Nicklas Elmrin

Lasse förordar i stället en hälsofrämjande livsstil med medicinfria alternativ som ofta är mera effektiva och mindre skadliga. Exempel på sådana är sociala relationer, motion och olika former av psykosociala terapier såsom samtalsterapi, kultur, samt natur- och djurunderstödda terapier.

– Vi måste väga nytta mot skada. Psykofarmaka kan ge viss symptomlindring på kort sikt, men de botar inte, säger han och tillägger att FAP inte jobbar mot psykofarmaka, utan vill se ett brett utbud av behandlingsalternativ. Debatten blir så lätt polariserad, antingen för eller mot mediciner.

Kraftigt ökad förskrivning

Ett faktum är dock att förskrivningen av psykofarmaka ökar kraftigt i Sverige, jämfört med övriga Norden.

– Norge är ett föregångsland när det gäller medicinfri vård och val av behandling. Där finns en skyldighet att erbjuda alternativ, säger Lasse.

Att han intresserat sig särskilt för de ungas psykiska mående är inte så konstigt med tanke på den egna uppväxten i en ”dysfunktionell miljö” i Esbo utanför Helsingfors. Pappan dog när Lasse var två år gammal. Mamman missbrukade alkohol och Lasse fick flera gånger ringa på ambulans.

– Jag minns hur mamma låg på golvet och var helt borta. Hon krampade och det skummade ur hennes mun. Jag minns också bakljusen på ambulansen när den åkte iväg utan mamma, som vägrat följa med.

Mamman omkom i brand

Myndigheterna måste ha känt till hur Lasse hade det; ändå agerade de inte för att hjälpa honom såvitt han vet. Märkligt nog är han tacksam för det.

– Det är lite dubbelt. Samhällets insatser hjälper inte alltid. Ibland befäster de i stället barnets utsatthet, säger han.

Efter att modern dött i en brand, fick Lasse sin äldre halvbror som vårdnadshavare under några år.

– Jag har upplevt svåra saker som självklart påverkat mig. Att det ändå gått så bra för mig beror på två viktiga framgångsfaktorer; idrotten och goda relationer längre fram i livet. Min barndomsdröm om att bli fotbollsproffs höll mitt huvud över vattnet och erbjöd en alternativ tillvaro.

Lasse Mattila (blå tröja) i kamp med Michael Bridges under en träningsmatch mellan Ljungskile och engelska topplaget Leeds sommaren 2000. Bild: Bildbyrån
Lasse Mattila (blå tröja) i kamp med Michael Bridges under en träningsmatch mellan Ljungskile och engelska topplaget Leeds sommaren 2000. Bild: Bildbyrån

Drömmen förverkligades då Lasse som sjuttonåring skrev på sitt första proffskontrakt för Ljungskile. Innan karriären avslutades i Oddevold 2009, hade han även spelat i Finland, Norge och Brasilien.

En skadeansvarig i Ljungskile SK med egen erfarenhet av missbruk, blev en slags mentor för den unge spelaren under några år.

– Han öppnade inre dörrar för mig och pratade om känslor. Min identitet då byggde på fotbollen. Den var väldigt viktig för mig och gav mig bekräftelse när det gick bra. Men det kändes som om hela mitt människovärde hängde på hur väl jag lyckades på planen. Jag utvecklade prestationsångest och var så nervös inför varje match att jag kräktes, säger Lasse och tillägger att han nog spytt på de flesta arenor han spelat på.

Lärde känna sig själv

På Ljungskile folkhögskola, där Lasse studerade vid sidan av fotbollen, sågs han däremot mer som en människa än som ett fotbollsproffs. Han lärde känna sig själv och kom underfund med att hans människovärde inte var avhängigt hans prestationer; han var lika älskad oavsett vad han åstadkom på planen.

– Det kändes befriande!

I dag spelar fotbollen ingen större roll för Lasse. Han tittar sällan på matcher och följer resultaten mer på håll. Det sociala engagemanget för barn och unga upptar i stället en stor del av hans liv och han använder gärna egenproducerad text och musik också, för att förmedla detta.

Lasse Mattila

Ålder: 44 år.

Bor: Ljungskile

Yrke: Socionom. Föreläser, handleder och skriver böcker. Är ordförande i FAP (Föreningen Alternativ till Psykofarmaka) och chefredaktör för webb-magasinet Mad in Sweden.

Intressen: Jobbet, familjen och musik. ”I musiken kan jag kanalisera och sortera alla de intryck jag får. Samtidigt är den ett kreativt rum i tillvaron.”

Hemsida: lassemattila.com

FAP

FAP (Föreningen Alternativ till Psykofarmaka)

Är en ideell och politiskt obunden förening som arbetar för rätten till ett brett utbud av behandlingsalternativ vid psykisk ohälsa.

Är remissinstans till statliga myndigheter.

Vänder sig till personer som är verksamma i människovårdande yrken, samt till vårdsökande och allmänhet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.