Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Så tänker vi inför döden

De flesta vill dö i sömnen. Eller mitt i vardagssysslorna. Döden är ingen särskilt rädd för – men själva döendet kan vara skrämmande.

Det enda vi vet med säkerhet om livet, är att det faktiskt tar slut en dag. Ändå kan döden vara svår att prata om. Även för dem som äldre och sjuka, kan insikten om att deras dagar är räknade vara svår att ta in. 

– Alla äldre tänker inte på döden. De flesta är mer oroade över sin sista tid i livet, säger Lotta Saarnio, sjuksköterska och doktorand vid Karolinska institutet och Ersta Sköndal Bräcke högskola.

Lotta Saarnio har forskat i hur de allra äldsta funderar inför döden och döendet. Hon har intervjuat 20 allvarligt sjuka personer mellan 85 och 101 år i Stockholm, Göteborg och Borås för att få en bild av hur tankarna går.

– Vissa ville inte prata om döden överhuvudtaget, andra hade längtat efter det här samtalet, berättar hon.

För de flesta av de äldre var själva döden inte en stor sak. Det är som det är. Däremot fanns en rädsla för vad som skulle hända ju närmare man kom. Att inte bli beroende av andra och att fortfarande få lov att vara sig själv – in i det sista – upplevdes som allra viktigast.

– Det kunde handla om ganska små saker, som att ta sig fram utan hjälp, se vilka tv-program man själv ville och välja vem man skulle äta tillsammans med, säger Lotta Saarnio.

En del av de äldre ville ha möjlighet att planera inför döden, röja upp därhemma och säga hejdå till sina närmaste. Andra oroade sig för att lämna sin partner eller sina vuxna barn.

– Det fanns en önskan om att få knyta ihop säcken innan det var dags, konstaterar Lotta Saarnio.

Samma behov av att ”dödsstäda” såg Magnus Broström, filosofie doktor i äldre och åldrande vid Högskolan Väst i Trollhättan, när han gjorde en liknande studie. Han upptäckte hur viktigt det var för många att lämna allt i ordning efter sig.

– De funderade över sina ägodelar och vem som skulle vara intresserade av dem. Skulle kristallkronan skänkas, ärvas eller kastas bort? Det var viktigt att skingra hemmet inför döden, säger han.

Till skillnad mot Lotta Saarnios informanter var Magnus Broströms intervjupersoner friska och något yngre. Sammanlagt träffade han 27 personer i åldrarna 70-91 år för att samtala om livets slut.

– För en del var det första gången de hade talat med någon om döden, vilket väckte en del funderingar. Vid några tillfällen blev det väldigt känslofyllt, säger han.

De äldre som hade hälsan i behåll, såg däremot framåt på ett annat sätt – jämfört med de som var svårt sjuka. Magnus Broströms intervjupersoner hade fullt upp med olika aktiviteter och hade knappt tid att ses. De höll igång fysiskt, träffade vänner och var engagerade i olika organisationer. Dessutom hade många av dem ambitioner att genomföra en ”sista resa”, bygga om stugan eller umgås med barnen och barnbarnen.

– Man säger ofta att äldre människor lever mer här och nu än yngre, men jag upplevde det inte så. De jag träffade hade massor av planer inför framtiden, säger Magnus Broström.

På frågan om hur man ville möta döden var svaret däremot detsamma, oavsett om man är frisk eller sjuk. Helst ville man dö mitt uppe i livet, knall fall. Eller att man, helt enkelt, inte vaknar upp en dag. Även hos Magnus Broströms informanter var skräcken för döendet större än rädslan för döden. Man var rädd för en utdragen process, där man kanske skulle bli liggande sjuk i åratal och bli alltmer beroende av andra.

– Frågor om vård och omsorg var betydligt viktigare än vilken gravsten man skulle ha när man var död, säger han.

Värdighet var ett ord som återkom i samtalen, både när det gällde livet och döden. Att kunna klara sig själv när man blev skröplig och få ett snyggt och värdigt avslut. Kanske skulle man inte ens ha en gravsten

– utan begravas i en minneslund – resonerade någon av de äldre.

– För vad kan vara mer ovärdigt, än att ligga i en grav som ingen går till? 

Just att bli ihågkommen av dem som är kvar på jorden upplevde många som betydelsefullt. Vilka avtryck hade de gjort i livet – och hur länge skulle någon minnas deras namn? För de flesta var det viktigt att lämna något efter sig när de försvann.

– Däremot hörde jag ingen som kände ånger över hur de hade levt sina liv. Majoriteten var nöjda med hur det hade blivit. Nu såg de fram mot att leva i ytterligare några år till, säger Magnus Broström.
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.