Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Anita Georgsson förlorade sin son Tony i en mc-olycka för åtta år sedan. Hon lever fortfarande med sorgen, men den har ändrat skepnad med tiden och i dag är det glesare mellan de mörka hålen. ”Nu klarar jag det. Men livet blir aldrig som förr”, säger hon. Bild: Mathias Pernheim
Anita Georgsson förlorade sin son Tony i en mc-olycka för åtta år sedan. Hon lever fortfarande med sorgen, men den har ändrat skepnad med tiden och i dag är det glesare mellan de mörka hålen. ”Nu klarar jag det. Men livet blir aldrig som förr”, säger hon. Bild: Mathias Pernheim

Så lever Anita med sorgen efter sonen Tonys död

För åtta år sedan fick Anita Georgsson samtalet som är varje förälders mardröm. Sonen Tony hade dött i en mc-olycka. Tomrummet går aldrig att fylla och Anita lever fortfarande med sorgen och saknaden. Men tillvaron har blivit ljusare.
– Livet blir aldrig mer sig likt men det går att leva vidare, säger hon.

Den 8 juli 2012 ringde Anita Georgssons telefon.

– Jag kommer så väl ihåg hur jag målade ett fönster hemma i Länghem och tänkte att var ska jag lägga penseln för att kunna svara?

Det var Anitas dotter som ringde. På ett ögonblick rasade tillvaron. Sonen Tony hade varit med om en allvarlig mc-olycka.

– Jag tänkte att jag måste var lugn och organiserad. Då visste jag inte att Tony var död. Jag tänkte inte ens tanken. Men sedan i bilen på väg till Borås fick jag veta och jag minns hur jag tänkte att hur ska jag orka leva vidare? Hur ska vi klara detta? Vad är meningen med livet när ens barn inte får leva?

Många minnesluckor

Hon berättar om chocken. Minnesluckorna är många och hon tror aldrig att minnena kommer tillbaka. Men hon kommer väl ihåg det massiva stöd som familjen fick från släkt och vänner och hur kyrkan i Länghem arrangerade en sammankomst två dagar efter olyckan.

Anita Georgsson

Ålder: 66 år.

Bor: Länghem i Tranemo kommun.

Gör: Lärare i svenska som andra språk.

Familj: Gift med Lars-Erik sedan 1975. Fyra barn, sju barnbarn och tre bonusbarnbarn.

Intressen: Trädgårdsarbete och sjunga i kör.

Första tiden efter Tonys död var tempot högt. Autopiloten slogs på, säger hon. Anita håller fram en blå minnesbok från begravningen med texter och bilder i. Tonys syskon och sambo var alla engagerade i att begravningen skulle bli så ljus som möjligt. Kyrkan i Länghem var fylld till brädden.

Tonys storebror Torbjörn och några musiker stod för musiken och Anita minns särskilt väl hur gästerna applåderade efter att Foo Fighters My hero hade spelats.

Tony var 30 år när han dog. Han hade nyligen startat ett företag i reklambranschen. Nu skulle det avvecklas och hans bostad skulle säljas. Efter begravningen kom kraschen. Musten gick ur Anita och hon orkade ingenting.

– Då var också då som det gick upp för mig att Tony aldrig kommer tillbaka. Innan kunde jag tänka att han bara var borta tillfälligt och snart skulle komma hem. Då kände jag mig nästan tokig. Jag visste ju att han var död. Jag hade ju sett honom död och valt kläder han skulle begravas i och ändå trodde jag att han skulle komma hem snart. Efter begravningen förstod jag att han inte kommer hem igen. Förlusten var för evigt, längtan efter vår son skulle vi aldrig bli fria från.

Första året med alla högtider

Hon laddade inför det första året efter Tonys död. Sorgeåret då hon skulle klara sig igenom födelsedagar, högtider och första dödsdagen.

– Första året är vidrigt. Men det finns ingen knapp att trycka på när ett år har gått och så är allt bra. För mig var inte andra året lättare. Det kändes bara som att det hade gått ytterligare ett år och att det var ännu längre sedan jag såg honom och kramade honom.

Anita återgick till sitt arbete som lärare i svenska som andraspråk hösten 2012. Hon fick ett fint stöd från arbetskamrater men också från elever från andra länder som varit med om svåra upplevelser och som förstod vad hon gick igenom.

Anita Georgsson hanterade sorgen genom att vara aktiv, i sonen Tonys anda. ”Jag orkade inte läsa, men tvätta fönster och jobba i trädgården gick bra”, säger hon. Bild: Mathias Pernheim
Anita Georgsson hanterade sorgen genom att vara aktiv, i sonen Tonys anda. ”Jag orkade inte läsa, men tvätta fönster och jobba i trädgården gick bra”, säger hon. Bild: Mathias Pernheim

Sorgen har gått in och ut i olika faser. Hösten som hon återgick till arbetet kom hon till en punkt där hon bestämde sig för att försöka lära sig att leva vidare.

– Jag kunde välja mellan att sitta ner och inte göra någonting. Eller så tog jag mig för något precis som Tony hade gjort. Han hade alltid grejer på gång. Så jag började göra praktiska saker. Jag orkade inte läsa, men tvätta fönster och jobba i trädgården gick bra.

– Alla hanterar sorg på olika sätt och vad som fungerar för en person fungerar inte för en annan. Men för mig var det viktigt vara aktiv i Tonys anda. Jag fick aldrig professionell hjälp. Det var inget för mig. Däremot har jag alltid pratat mycket jag om Tony och det gör jag fortfarande. Det har hjälpt mig genom sorgen.

I dag förstår hon innebörden av ordet sorgearbete.

– Jag trodde aldrig att man kunde bli så trött av sorg, säger hon.

Tony hade donerat ena njuren

Två av Anitas barn, Torbjörn och Terése, har en njursjukdom. Några år innan Tony dog donerade han sin ena njure till sin syster. Det förändrade livet för henne och den nya njuren innebär att hon i dag är mamma till två barn.

– Det är en fantastisk känsla att hon har Tonys njure. Han brukade skoja om att det var en A-njure hon hade fått och att han minsann inte gav bort någon skit, han hade den jargongen.

Anita skrattar till.

– Det är en tröst att en del av honom faktiskt finns kvar.

I samband med Tonys begravning startade familjen en insamling till Njurfonden. Anita har sett på nära håll hur ett donerat organ kan vara skillnaden mellan liv och död.

– Jag ville verkligen slå ett slag för donation och hur viktigt det är. Det räddar liv. Många tänker kanske inte på det och jag anser att vill man ta emot ett organ ska man också vara villig att donera till någon om möjligheten finns. Därför tycker jag att man ska prata med sina anhöriga om tankarna angående en donation och helst anmäla sig till donationsregistret.

Vid ett senare tillfälle träffas vi vid Länghems kyrkogård. Här vilar Tony bredvid sitt syskonbarn Edit som dog i sin mammas mage några dagar innan hon skulle födas.

Att prata och minnas är en tröst

Anita tänker ofta på hur Tony hade haft det i dag och hur hans barn hade sett ut om han hade fått leva vidare och bilda familj. Att minnas och prata om Tony är en tröst.

– Det är viktigt att få säga hans namn. Då är han närvarande och känns levande. För oss i familjen är det viktigt.

Anita lever fortfarande med sorgen. Men den har ändrat skepnad med tiden och i dag är det glesare mellan de mörka hålen. När Tony precis hade dött trodde hon aldrig att hon skulle kunna känna sig glad igen. Hon trodde aldrig att hon skulle kunna tänka på eller prata om Tony utan att det skulle göra ont i hjärtat.

– Nu klarar jag det. Men livet blir aldrig som förr. Det kommer alltid att vara en tom stol runt bordet men ärren är inte lika djupa även om sorgen och saknaden alltid finns. Det går att leva vidare.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.