Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Britta Hermansson, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Ylander
Britta Hermansson, präst och helgkrönikör. Bild: Anders Ylander

Britta Hermansson: Så länge vi har varandra vill vi försöka

Britta Hermansson begrundar den tid vi nu upplever under den pågående pandemin. "Nu är vi i en tid när mycket sorg får vara ifred. Den fysiska beröringen fattas många. Oron hittar egna vägar, förhoppningsvis genom telefon och uppkopplade samtal där vi ser varandra i mer eller mindre bra sändningar", skriver hon i sin helgkrönika där hon också passar på att hylla den nyligen bortgångne PO Enquists författarskap.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den där chauffören Marklin, han anade något om kärlek och att inte kunna nå ända fram.

Författaren, dramatikern och regissören PO Enquist har gått ur tiden. Många påminner oss om hans verk för scen och i litteratur.

Stororden. De som stannar hos en. För mig har några förknippats med läsupplevelsen av Kapten Nemos bibliotek. När den nyblivna änkan kommer hem med sistbussen och ska pulsa genom djupsnön upp till det gröna tomma huset.

">
PO Enquist – 1934-2020. Bild: Henrik Montgomery
PO Enquist – 1934-2020. Bild: Henrik Montgomery

"De hade satt av henne vid spånhyveln, det var i mars, sent på kvällen och ännu djupsnö, och chauffören, det var Marklin, hade vänt sig bakåt i bussen och frågat om det inte var någon som kunde förbarma sig över henne. Men hon hade inte velat. Sedan hade hon gått upp genom snön, mot skogsbrynet där det gröna huset låg. Huset var mörkt. det oerhörda första steget in i den långa ensamheten: som det svindlande steget ut i ett ofantligt tomrum".

Jag läste boken som kom 1991, något år senare. Det var för mig en kod att knäcka. Vid andra läsningen öppnade den sig. Det var bland annat de där orden om det som ingen kommer undan. Att någon vi älskar går ur tiden, oförmågan att trösta och sorgen som måste tillåtas leva sitt eget liv en tid, fylla tomrummen och så småningom härbärgeras. Jag har otaliga gånger citerat Enquists starka beskrivning av sorg och kärlekens trevande försök att nå fram.

Nu är vi i en tid när mycket sorg får vara ifred. Kanske för länge. Den fysiska beröringen fattas många. Oron hittar egna vägar, förhoppningsvis genom telefon och uppkopplade samtal där vi ser varandra i mer eller mindre bra sändningar. En vinst är nog ändå att vi möts från våra vardagsrum, vid köksbord och med en nyfiken koll över axeln. Aha, så ser det ut hos dig med alla lappar på kylskåp i en svajig bakgrund. Allt medan vi talar om jobbrelaterade saker eller fikar via datorn med vänner eller åldrande föräldrar. Så länge vi har varandra vill vi försöka.

Men så beskriver PO Enquist det stora tomrummet och behovet att få hålla om när allt är över. Hon som ska kliva in i det övergivna huset som väntar. Jag tänker mig att hon ska tända i pannan, ta sig upp för en trång och sliten källartrappa där hon kan parera varje hinder och hitta i det vardagliga, men nu i ett kallt mörker. "De första stegen in i den långa ensamheten".

Men kan ingen förbarma sig över henne, vädjar chauffören Marklin. Han anar den stora avgrundsdjupa sorg som väntar henne som vakat på Umeå lasarett och nu återvänder med sistbussen. Hem till det där köksbordet, vardagsrummet och allt som är förändrat.

"Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek" säger Jesus i evangelietexten inför denna söndag. Jag förstår Marklin, busschauffören som inget hellre vill än att någon ska förbarma sig över henne som ska kliva in i det utkylda huset. Det är kärlek och den längtar efter att få visa sig i handling.

Han är fin, den där Marklin. Och du också.