Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/3

Så har tillvaron för demenssjuka förbättrats

Helle Wijks forskning har förbättrat vårdmiljön för många svenskar med demenssjukdom. I våras fick hon, som första sjuksköterska, Silviahemmets stora forskningsstipendium på 50 000 kronor.

Helle Wijk är sjuksköterska och docent i omvårdnad vid Göteborgs Universitet. Hon tar emot på sin arbetsplats, Institutionen för Vårdvetenskap och Hälsa vid Sahlgrenska akademin. Hon är klädd i en duvblå dräkt. 
– Det är bara en tillfällighet, säger hon.
Men tillägger samtidigt att just blått är den färg som människor över hela världen skattar högst i psykologiska preferenstester.
– Ja, det hänger säkert samman med att blått är både himlens och havets färg som människor uppskattar oavsett var de bor. 

Helle Wijk, sjuksköterska och docent i omvårdnad vid Göteborgs Universitet. Bild: Lena Ekstrand
Helle Wijk, sjuksköterska och docent i omvårdnad vid Göteborgs Universitet. Bild: Lena Ekstrand

Mycket i Helle Wijks forskargärning kretsar kring färger. För att hitta upprinnelsen till hennes engagemang får vi gå tillbaka till ”tidernas begynnelse”, som hon säger. Eller åtminstone till 80-talet när hon jobbade på Vasa sjukhus.
– Då var det verkligen långvård. Sjukhuset kallades för gamla Bracka och hade grundmurat dåligt rykte.
Helle Wijk funderade på förbättringar och lade märke till att de boende reagerade positivt på färger och kontraster i miljön. Hon fick idén att använda färger som kod och ledtråd i miljön för äldre personer med demens. Resultatet blev avhandlingen ”Colour perception in old age” 2001. 
– Den väckte väldigt mycket uppmärksamhet, men jag ville nå ut till vården och gjorde något år senare därför en populärvetenskaplig version. Plötsligt hörde arkitekter, målerifirmor och ljusdesigners av sig och ville prova idéerna i verkligheten, säger Helle Wijk.

I dag är medvetenheten om vårdmiljöns betydelse högre. Många vet nu att människor med demens kanske inte uppfattar den vita filmjölken i en vit tallrik, eller vattnet i ett genomskinligt glas. Personer med demenssjukdom kan också bli rädda för ett mörkt golv eller en mörk matta. Sjukdomen gör att de uppfattar det mörka tredimensionellt, som ett stort svart hål som de inte törs gå på.
Däremot blir demenssjuka personer hjälpta av färgsignaler som förtydligar miljön. Dörrar till boenderum, ledstänger och ljusknappar kan framhävas med kontrasterande färger, medan oviktiga ytor tonas ned. 

På senare tid har Helle Wijk varit engagerad i utformningen av Silviahemmets fyra lägenheter på Drottningholm där dementa personer ska kunna bo tillsammans med sina partners. 
– Det är snyggt, funktionellt och smart. I köket är till exempel skåpdörrarna glasade så att man slipper leta efter glas och tallrikar, toalettsitsen är knallröd och speglarna, som kan verka väldigt skrämmande, går att dra för med ett enkelt handgrepp, säger Helle Wijk.
Hon tillägger att ett bra demensboende naturligtvis inte bara handlar om den fysiska miljön, utan lika mycket om personalens bemötande och ledarskap. Och om att fokusera på friskfaktorer snarare än förluster.
– Alla människor har något friskt i sig. Det måste både synas och kännas när man är på ett äldreboende vilken vårdfilosofi man jobbar efter, säger Helle Wijk.

Lotta Forsén och Jessica Börjesson, enhetschefer på Änggårdsbackens demensboende. Bild: Lisa Thanner
Lotta Forsén och Jessica Börjesson, enhetschefer på Änggårdsbackens demensboende. Bild: Lisa Thanner

På torsdag är det Internationella Alzheimerdagen. På Änggårdsbackens demensboende är det en vardag som alla andra – en vardag präglad av respekt, värme och värdighet.  
Änggårdsbacken, som ligger i den långa backen upp mot Sahlgrenska sjukhuset, har rykte om sig att vara ett bra demensboende. Här bor 68 ”hyresgäster” på fyra avdelningar. Lokalerna är ljusa och genomtänkta och här finns en terapeutisk trädgård för att tilltala olika sinnen.
– Det är ju vi som är gäster i de boendes hem. Det här är ett inspirerande och utvecklande ställe att jobba på, säger undersköterskan Diana Roos, specialiserad på demensvård.

Änggårdsbacken, som drivs av Tre Stiftelser, vilar på tre hörnpelare: kost, kultur och miljö. En inredningsarkitekt har skapat hemkänsla med hjälp av väl valda möbler, gardiner och tapeter. Allt för att göra miljön maximalt lugn och trygg.
Maten tillagas från grunden och de boende får vara med och duka eller skala potatis. Personalen äter tillsammans med hyresgästerna. Det står blommor på borden och ingen tv eller radio skvalar i bakgrunden. 
– För kontrasternas skull är vattenglasen gröna och porslinet blått. Ingen mat är ju blå, säger enhetschef Lotta Forsén.
Hon berättar att de planerar att skaffa gamla kaffekoppar som kan aktivera minnen från förr. 
– Det handlar om reminiscens, saker man minns och kan prata om, inflikar Diana Roos.

Varje dag erbjuds någon extra aktivitet som ”antikrundan”, qigong eller pubkväll. Eller så kan man besöka solrummet eller gå till gymmet tillsammans med en personlig tränare. Varje tillfälle till guldkantad fest tas också till vara.
– Är det pride- eller filmfestival i stan så har vi det även här. Vi äter Nobelmiddag och firar förstås valborg, nationaldag och midsommar. Nu senast hade vi grillfest, säger avdelningens andra enhetschef Jessica Börjesson.   
81-årige Agne Wahlgren deltar i samtalet. Han är på Änggårdsbacken flera timmar om dagen, flera dagar i veckan, för att se till sin kära Sonja.
– Alla här är så rädda om henne. Personalen har blivit som min familj. Varje gång jag kommer hit får jag en kram, säger Agne. 
Annat var det under de tre år han vårdade Sonja hemma. Tungt, tungt och en konstant oro. Ändå tvekade han aldrig. 

Agnes och Sonjas kärlekshistoria är av det märkvärdigare slaget. 
– Vi var gifta i 33 år och fick två barn innan hon lämnade mig och gifte sig med en annan, berättar Agne. 
Men efter tio år, när den nye maken hade gått bort och Sonja fått sin sjukdom, tog Agne plats i hennes liv igen. I dag har hon talsvårigheter och minns inte allt, men hon står alltid och väntar på honom.
– Jag har ju aldrig älskat någon annan än henne, säger Agne Wahlgren. 
När vädret är gynnsamt tar de en tur i trädgården tillsammans. Sitter kanske en stund i växthuset med pelargoner och tomatplantor, går på grusgångarna kantade av flox, fjärilsblomster och solrosor, eller hälsar på de tre hönorna och deras stolta tupp. 
– Undra på att vi har det bra här, säger Agne Wahlgren. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.