Var tredje timme förlorar ett barn i Sverige under 18 år en förälder. Mångdubbelt fler mister syskon, far- och morföräldrar och andra viktiga människor i sin närhet.
Om barn och unga som varit med om en svår förlust inte får göra sin resa genom sorgen kan den slå tillbaka senare.
Enligt samstämmig forskning kan inkapslad sorg leda till psykisk ohälsa, skolavhopp, dålig självkänsla och ökad risk för självmord.
Men i dag vet vi också att det är möjligt att bygga en bro till ett framtida liv. Ett förändrat – men bra – liv. Därför finns Randiga Huset.
Bakom den anonyma lägenhetsdörren på Sankt Pauligatan i Lunden i Göteborg gömmer sig en annan värld. Tre björkstammar i hallen, ett sprudlande bubbelrör, en växttavla. Flera sitthörnor och mjuka kuddar i många färger. Väggen i det största rummet pryds av ett regnbågsmålat hus.
Annika Kjeller är verksamhetsansvarig på Randiga Huset Göteborg som invigdes i våras. Hon förklarar randigheten.
– Barn sörjer på ett annat sätt än vuxna. De kan pendla blixtsnabbt från lek och skratt till vrede och tårar. Det är som det ska. Den randiga sorgen är ett naturligt känsloförlopp. Ungdomar och unga vuxna vill vara som vanligt. Utmaningen är att våga sätta ord på sina känslor, säger Annika Kjeller.
Hon visar ett krypin under ett regn av neonfärgade plasttrådar och en liten sandlåda med olika figurer.
– I regnet kan ett barn sitta och hålla i ett minne, och i sandlådan begravde ett barn i förra veckan sitt döda, yngre syskon, säger hon.
En hörnsten är att miljön ska inbjuda till samtal. Hit kan man ringa eller komma på enskilda möten, en lördag i månaden är det öppet hus och i höst startar två stödgrupper. Både barn, ungdomar och vuxna uppmuntras att vara kreativa genom skapande verksamhet.
– Det är fantastiskt vilka pratstunder man kan få när man har något för händerna och slipper titta varandra i ögonen hela tiden, säger Annika Kjeller.
Prat och samtal är centralt i sorgen. Ofta kan barn tycka att de till exempel inte får prata om sin döda mamma tillräckligt ofta. I Randiga Huset får barn och föräldrar som går i stödgrupp en låda att fylla med speciella minnen av den som dött. ”Du finns hos mig ändå” står det på utsidan.
Annika Kjeller och andra som arbetar med barn i sorg har två viktiga ledstjärnor, ärlighet och delaktighet.
Sanningen ska inte skymmas av förskönande omskrivningar, som att någon har gått bort eller somnat in, eller på vilket sätt någon har dött.
Delaktighet handlar om sådant som att även små barn ska få vara med på sjukhus och begravningar.
– Barns fantasi är ofta värre än verkligheten. Därför ska man berätta sanningen och beskriva detaljer utifrån barnets utvecklingsnivå, säger Annika Kjeller.
Barn är också omedelbara. De frågar och vill ha svar.
– De kan helt plötsligt säga att ”vet du att min pappa dog i en trafikolycka”. Eller fråga vad jag gör här.
Annika Kjeller vet precis varför hon är här. I botten har hon flera decenniers erfarenhet som förskollärare och förskolechef, men den yttersta anledningen är den aggressiva bröstcancer hon kämpade med under många år – i samma veva som hennes då femårige son fick typ 1-diabetes.
I tioårsåldern drabbades sonen av en depression som sent omsider kunde härledas tillbaka till de svåra åren.
– Men i dag är han en glad 13-åring, säger Annika Kjeller.
Det hoppfulla, menar hon, är att det går att göra stor skillnad genom så pass enkla saker som information och kunskap, råd och stöd.
– Sorgen följer oss genom hela livet, den kommer och går i olika skepnader – som en Barbapappa ungefär. Men man kan lära sig att leva med sin förlust, och har rätt att gå vidare med sitt liv.
Social resursförvaltning inom Göteborgs stads har gjort verksamheten möjlig tillsammans med olika samarbetspartners, volontärer och andra ideella krafter.
Ny bok
I den nyutkomna boken I mitt hjärta finns du kvar träffar författaren Jennie Persson en psykolog, en läkare och en begravningsentreprenör. Men framför allt pratar hon med barn om deras egna upplevelser av sorg och saknad.
Vilka reaktioner fick du från barnen du intervjuade?
– Det låter kanske lättvindigt, men jag trodde att det skulle vara svårare eftersom vissa av dem hade varit med om väldigt svåra upplevelser. Men de var inte rädda för att prata, de har ju redan varit med om det värsta. En av tjejerna tyckte att det var skönt att äntligen få berätta för annars brukar det bara vara de vuxna som får frågor.
I boken säger 12-åriga Anna, som förlorade sin lillasyster i leukemi för fem år sedan, att ”förr trodde jag att sorgen var helt svart, men det tror jag inte längre”.
Vilka uttryck tog sig barnens sorg?
– Det var självklart mycket oro men även en del ilska. Över sådant som att ”mamma lämnade mig ensam kvar”, eller ”varför får min kompis ha en pappa som lever, men inte jag”. Men också skuldkänslor över att ett syskon dött medan man själv fått leva. En pojke i boken mådde också väldigt dåligt för att han inte kunde gråta, för då skulle det verka som om han inte var lika ledsen som alla andra.
Vilka råd ger psykologen i din bok till barn som har kamrater med sorg?
– Hon sade att man kan försöka se det som att kompisen är lite sjuk ett tag. Att man ska fortsätta vara precis som innan och fråga om hon eller han vill gå ut och leka eller följa med hem på kvällsmat. Om man bär på en stor tyngd känns det bra med saker som är som vanligt, som det var innan det hemska hände.
Hur vill du att boken ska tas emot?
– Jag hoppas att den kan vara till stöd för någon. Att läsarna ska förstå att de inte är ensamma i världen om sina känslor och att det inte finns något fel eller rätt sätt att sörja på.
Elin Lindell har gjort illustrationerna till boken ”I mitt hjärta finns du kvar” som ges ut av förlaget Natur & Kultur
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.