Han hade blivit någon han inte ville vara. Cim Thyrén beskriver hur han, efter flera år av drogmissbruk, 2014 kommit till en gräns då det enda syftet med drogerna var att döda ångesten han bar på.
– Saker jag gjort, människor jag svikit… jag hade så mycket inom mig som jag inte kunde hantera. Det enda sättet var att knarka bort det.
Efter en kort paus fortsätter Cim:
– Då tyckte jag inte längre att det var skönt eller spännande med droger, inget av det fanns kvar. Jag ville bara inte känna något.
Han berättar om hur han började röka cannabis i tjugoårsåldern. Då tänkte han själv ”det är väl inte så farligt”, men i dag kallar Cim det skitsnack – att cannabis inte skulle vara en inkörsport till tyngre droger.
– Det måste inte sluta med heroin för att man röker cannabis, men det är en inkörsport till det kriminella – och allt hänger ihop. Jag hamnade i ett annat umgänge och började använda tyngre och tyngre droger. För vissa, som för mig, kan det gå jättefort.
Svårt missbruk
På ett par år föll Cim in i ett svårt missbruk. Från kokain, heroin och amfetamin gick han så småningom över till smärtstillande preparat som han köpte på gatan.
– Beroendesjukdomen hade tagit över. Det skrämde mig inte att åka in till Göteborg för att få tag i grejer.
Cim tystnar återigen ett ögonblick innan han lägger till:
– Jag började hänga med heroinister… Men jag minns att jag faktiskt tänkte ”vad händer med mig?”. Från att, som jag såg det, bara några år tidigare ha rökt braj lite oskyldigt till att sitta och sniffa heroin med en snubbe jag inte kände. Men jag var fast. Jag ville hela tiden vara påverkad samtidigt som jag mådde allt sämre.
Överdoser och självmordsförsök
Cim berättar om överdoser och självmordsförsök – och konstaterar att han åren 2014-2015 var riktigt illa däran.
– Den perioden är ganska blank i huvudet... 2014 bodde jag runt överallt, slutligen hos min mormor. Det var den sista platsen där jag kunde få bo. Hon försökte hjälpa mig, men det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Till slut brast det och jag hamnade på gatan i Göteborg.
En dubbelsidig lunginflammation skulle dock bli början på vägen tillbaka. Efter att en dag ha vaknat upp på Sahlgrenska sjukhuset fick Cim hjälp att komma till ett HBV-hem.
– Läkaren ringde socialkontoret och de kom och hämtade mig, förklarar Cim. Just då sket jag i vilket... jag var så trasig. Det var bara en ny destination. Samtidigt hade jag en smärta i mig...
Svek sin son
Cim lutar sig tillbaka i soffan. I hallen bakom honom skymtar ett foto av pojken som Cim blev pappa till under det mest turbulenta året.
– Jag hade svikit min son som bara var ett halvår då, fortsätter Cim dröjande. Jag kände mycket... fast också väldigt lite.
Vändpunkt på HVB-hemmet
Men under den tredje veckan på HVB-hemmet kom vad Cim beskriver som vändpunkten.
När urinprovet en dag visade att han var ren från droger kände han en glädje.
– Jag hade inte varit ren på flera år.
Det var sommaren 2015 och Cim påbörjade en tolvstegsbehandling. Han konstaterar att det gick snabbt att få ordning på mycket.
– Jag var väldigt mottaglig. Jag hade varit på behandling tidigare men då hade det inte gått.
– 2015 var det rätt tid för mig. Jag hade ingenting kvar – inget jobb, inte några vänner, familjen ville inte beblanda sig för mycket med mig eftersom det gjorde för ont, jag fick inte träffa min son. Jag hade ingenting att förlora, förutom mitt liv.
Han funderar lite men fortsätter snart:
– Jag började också förstå mig själv, och vad en beroendesjukdom gör.
Har startat lokal självhjälpsgrupp
Efter avslutad behandling startade Cim en lokal självhjälpsgrupp i Bollebygd där han bor. Han går regelbundet på möten arrangerade av Anonyma Narkomaner och fick i somras medalj för fyra års drogfrihet.
– Det kändes mäktigt, fast inte på samma sätt som efter det första året. Men känslan som består är tacksamhet. En vän frågade för inte så länge sedan ”hur är det att se tillbaka på den värsta tiden i ditt liv?”. Det är som att berätta om en annan person. Det liv jag lever i dag... det finns ingenting med det som är likt det liv jag levde. Men det är inte jobbigt att prata om det.
Vill hjälpa andra
När vi ses ska Cim snart hålla föredrag i en kyrka, tidigare har han besökt en skola.
– Jag vill visa att det finns anledning att lägga resurser på att hjälpa en människa med missbruksproblem. Jag har varit där, men jag är här nu. Jag vill berätta om min resa – inte för att få höra ”du är grym” utan för att kanske kunna hjälpa någon annan.
Cim Thyrén
Ålder: 31 år.
Familj: Femårig son samt gemenskapen i Anonyma Narkomaner.
Bor: Bollebygd.
Gör: Säljare.
Intressen: Musik och foto.
