Alldeles vid havet på sydöstra Cypern finns en speciell bänk. Hit går Hiba Daniel och sätter sig varje dag när hon är på besök hos sin mamma som bor bara ett stenkast därifrån.
– Jag brukar sitta där och titta ut över havet. Den intensiva blå färgen, ljudet av vågorna, det är nästan som en andlig upplevelse för mig. Den bänken är målet med mitt liv, det är dit jag vill återvända en vacker dag, säger Hiba Daniel som är nyhetsankare och journalist på SVT Nyheter.
Född i Beirut
Det blir i så fall inte första gången hon lämnar det land hon bor i.
Föräldrarna kom från Palestina, själv är hon född i Beirut. När inbördeskriget i Libanon tvingade familjen att flytta, bland annat efter att skyddsrummet de gömde sig i träffats av en raket, bosatte de sig i Kuwait. Sedan tog pappans jobb familjen vidare till Cypern.
Där träffade Hiba en svensk man och flyttade med honom till Sverige 1996. Bara tillfälligt, trodde de båda. Nu har hon bott här i 24 år och blivit ett etablerat namn i tv-rutan.
– Nu under hösten ska jag sända SVT:s morgonnyheter. Annars jobbar jag normalt med SVT Nyheter Direkt. När det har smällt någonstans är det mig ni har sett.
Bemöter respektfullt
Efter att ha avslutat en sändning från en av Folkhälsomyndighetens presskonferenser med hälsningen ”Ta hand om er”, fick hon flera tackmejl från uppskattande tittare. Hiba Daniel har också fått blommor från okända människor på stan.
Men det här är tyvärr undantag.
Ända sedan hon började arbeta som journalist för över 20 år sedan, först på Sveriges Radio och sedan på SVT, har hon fått ta emot både hat och hot från människor som stör sig på hennes invandrarbakgrund.
– Jag triggar en del bara genom att finnas. Hatmejlen handlar om att jag inte har rätt att vara i tv, att jag inte är lämplig för jobbet, att jag är inkvoterad.
Besvarar alla mejl
Hiba Daniel tar sig alltid tid att svara på alla mejl. Hon förklarar då att hon har arbetat med public service i 20 år, att hon har sitt jobb på grund av egna meriter, och att det bästa vore om hatmejlaren vänjer sig vid att det är så här ditt och mitt land Sverige ser ut.
Och så avslutar hon alltid med ett ”Kram”.
– Min utgångspunkt är att den som skriver har rätt att bli behandlad med respekt. Det lärde jag mig av min pappa, att man alltid ska respektera den andre. Han var också väldigt uppmuntrande mot oss tre döttrar och sa att "det finns inget en kille kan göra som inte ni kan". Och han tillät oss att göra fel, det är nog därför jag så orädd.
Hur orkar du stå emot allt detta hat?
– I början tänkte jag att om jag tar fajten nu så kanske mina barn eller yngre kolleger slipper. Så fel jag hade.
I stället upplever hon att de hatiska kommentarerna har ökat. Och det gäller inte bara henne själv.
– Jag har kolleger som är 25 år och födda i Sverige. Deras uttal är perfekt och de får ändå ta emot hot och hat bara för att de ser utländska ut.
Från kristen familj
Hiba Daniel kommer från en kristen familj men gillar inte att kalla sig religiös eller att ens prata om sin tro. Men kanske, funderar hon, är det tron som ger henne det hon kallar nåden. Att kunna förlåta den som beter sig illa.
När folk kommer fram och bråkar och kallar henne saker tänker hon att det kan ju inte handla om henne. Det är något i den andres livshistoria som gör att reaktionen blir som den blir.
Hon understryker att hon trots allt älskar sitt jobb.
– Jag har alltid varit nyfiken på sanningen. Att ta reda på exakt vad som hänt och förmedla det till en publik på ett trovärdigt sätt.
Och en dag när hon är ”klar med allting” tänker hon flytta tillbaka till Cypern och bänken som står där och väntar på henne.
– Än så länge vill jag fortsätta ta ansvar för att bygga det svenska samhället. Sedan drar jag. Det är nomaden i mig. Men jag kommer fortsätta resa till Sverige då och då. Jag brukar påpeka det för dem som vill ha mig härifrån: Ni blir inte av med mig.
Hiba Daniel
Ålder: Fyller 50 år den 23 september.
Gör: Programledare på SVT Nyheter Direkt.
Bor: Söder om Stockholm.
Familj: Ja.
Så firar hon födelsedagen: Stillsamt.
Om att fylla 50: ”Jag kan slappna av lite. Allt måste inte vara så perfekt längre.”
På fritiden: ”Önskar jag kunde säga att jag tränar men det är ju så tråkigt. Jag älskar tv-serier. Och gamla egyptiska filmer från 60-talet.”
Rädd för: ”Kackerlackor, ormar och att ramla. Jag ramlar ofta.”
Inte rädd för: ”Döden. Men jag är rädd för att den ska ta dem jag älskar ifrån mig.”
En tanke hon bär med sig: ”När jag är borta kommer folk inte minnas mig för alla intervjuer jag gjort utan för den människa jag är. Jag vill lämna ifrån mig ett arv som påminner om glädje och äkthet.”
