Rune vägrar släppa kontakten med idrottslivet i Kungälv

Rune får inte längre med sig hustrun Ulla-Britt på sin dagliga stavgångsrunda genom Kungälvs gator.

– Det är så många som vill prata en stund, så ibland kan den där promenaden ta både två och tre timmar. Jag tycker ju bara det är kul, men Ulla-Britt…nä hon är inte lika road.

– Både hennes och min mamma kom förresten från Värmland – det är möcke Värmland här i Kungälv och väldigt många är släkt med varandra. Min fru är till exempel kusin med min kusin.

Den kungälvska Värmlandskopplingen kräver sin förklaring. Om inte annat för att förstå varför bandysporten vuxit sig så stark i skuggan av Bohus fästning.

Kring förra sekelskiftet sökte sig stora skaror av arbetare från det värmländska glasbruket Liljedal till Surte och Kungälv. När den sista buteljen blåstes på Liljedal 1917, hade många av de gamla arbetarna sedan länge rotat sig vid Nordre älv, och nu ville de lära sina nya arbetskamrater och grannar att spela bandy.

– Det finns än i dag ett kvarter som heter Liljedal, nere vid Göteborgs Kex, vet du.

Näst yngst i syskonskaran

Själv har Rune starkast minnen från uppväxten på Karantän – kvarteret på bonnlandssidan av bäcken där pappa Sven och mamma Dagny fostrade nästan ett helt bandylag.

– Jag var nummer nio av tio barn. Pappa dog, sedan bodde vi hos morsan hele gängen. Hon hade alltid mat åt oss, hur hon bar sig åt förstår jag inte riktigt.

Hemma hos Stjernströms snackades det ofta och gärna idrott.

Rune själv fick redan som 16-åring prova på seniorspel i både bandy, ishockey och fotboll, och när IFK Kungälv 1963 första gången tog steget upp i högsta serien var fyra av Stjernströms åtta söner givna i laguppställningen.

– Det var Arne, Olle, Per-Åke och jag. Det där gillade tidningarna att skriva om – själv spelade jag alltid i kedjan och var nog rätt snabb.

Två matcher samma dag

Vid den tiden hade Gais redan lockat över Rune till sitt hockeylag som säsongen 1960/1961 fajtades i högsta serien.

- Det hände mer än en gång att vi hade bandymatch hemma tidigt på eftermiddagen och att jag sedan fick kasta mig i en taxi till Nya Ullevi för att spela hockey med Gais klockan 17.

Hur kändes det i kroppen?

– Det var la okej.

Att som ung hålla på med en massa olika idrotter parallellt var väl en sak, men på elitnivå blev det i längden i tuffaste laget – och även om Rune tyckte att hockey var lika roligt som bandy valde han att avsluta den aktiva hockeykarriären när han gifte sig med Ulla-Britt. Fast tränare i Kungälvs IK kunde han ju förstås fortfarande vara…

– I bandy, ishockey och fotboll tror jag att det blev elva seriesegrar. Det är ju rätt skôj.

Nederlag i två SM-semifinaler

Till de stora besvikelserna hör förlusterna i två SM-semifinaler i bandy. Först mot Örebro, sedan mot Ljusdal. Och så den där gången när Rune som spelande tränare fört Kungälvs SK till två seriesegrar men sedan föll mot Surte i kvalet till högsta serien.

Almanackan säger maj och det har bara gått några månader sedan Rune avrundade sin snart sagt dagliga gärning på IK Kongahällas kansli, men han sitter kvar i styrelsen och en dag i månaden möts fortfarande massor av gamla spelare och ledare på Kongevi.

– Jag kokar ärter och köper lite gott kaffebröd, och så sitter vi och tjôtar och har jätteroligt.

Båtsommaren hägrar

I dag känns den där stroken som slog till en natt för några år sedan väldigt avlägsen. Smaklökarna tvekar visserligen fortfarande lite grand och känseln i vänsternäven är inte riktig som den ska, men inget kan stoppa Rune och Ulla-Britt från ännu en sommar med snipan längs kusten.

Till sist: Vilka är de allra bästa du spelat med?

– I bandy är det utan tvekan finnen Jukka Ohtonen. Han var fruktansvärt bra hos oss i IFK Kungälv, och en underbar människa.

– I ishockey väljer jag Kjell Adrian som jag spelade med i Gais.

– Och fotboll? Då säger jag Sten Danielsson som gick från Kongahälla till IFK Göteborg - hans pappa var förresten kusin med min mamma. Och så måste jag ju nämna målvakten Kenneth Forsberg som sedan blev allsvensk i Örgryte.

– Om vi är släkt? Jo, han är visst min kusins pojk.

Lars Hjertberg

namn@gp.se