Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Rose-Marie brinner för att stötta andra drabbade

För sex år sedan insjuknade hon i bröstcancer. Sedan dess har Rose-Marie Fredrikson brunnit för att stötta andra drabbade. Nu arbetar hon med projektet Crowd Ideas, vars syfte är att samla in idéer kring hur livskvaliteten för bröstcancerpatienter och deras närstående kan förbättras.

Den första känslan var panik. Skräck. När Rose-Marie Fredrikson drog av sig tröjan och kände en knöl i sitt ena bröst tänkte hon direkt att det var cancer. 
– Jag tänkte ”Nu kommer jag att dö”. Cancer är en läskig sjukdom. Bara ordet väcker skräck. 
Rose-Marie tystnar en kort stund innan hon lägger till: 
– Men den där väldiga skräckkänslan, paniken – den varade inte så länge.
På altanen i Skintebo berättar Rose-Marie om hur hon 2011 diagnostiserades med bröstcancer. 
– Jag är inte tacksam över min sjukdom, över att jag blev tvungen att gå igenom det här hemska, säger hon dröjande. Däremot bestämde jag mig tidigt för att det som hänt inte skulle få vara meningslöst. Jag kände att jag ville använda mina erfarenheter till att stötta och förbättra livssituationen för andra drabbade. 

När Rose-Marie blev sjuk gick hon snabbt med i Bröstcancerföreningen Johanna. 
– Stödet man får genom att prata med andra ger så mycket, säger hon. Men min första träff med samtalsgruppen var förfärlig. Jag hade inte börjat med cellgifter och mötte kvinnor som kommit mycket längre än jag. Det blev så oerhört påtagligt vad jag skulle gå igenom. Jag grät när jag gick till bilen och tänkte att jag aldrig mer skulle gå dit. 
– Men sedan gick jag dit ändå. Och från och med den andra gången så gav det mig jättemycket. Stödet från kvinnor som gått igenom samma sak är ovärderligt. Kanske särskilt efter att behandlingen är över, och man förväntas vara glad. Då släpper sjukvården dig och du är ensam med din oro. Jag har ett stort nätverk omkring mig, men man blir ändå otroligt ensam. 

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Solen går i moln samtidigt som Rose-Marie berättar att hon även relativt snart gick med i bröstcancerföreningens styrelse. Efter några år valdes hon till ordförande. 
– Tanken då var att jag skulle gå i tidig pension, och jag tänkte att jag kunde gå in med hull och hår som ordförande, säger Rose-Marie återigen med ett litet leende. 
Hon skrattar när hon förklarar att hon alltid går all in, i allt hon gör. 
– Men så blev jag erbjuden ett jättespännande jobb som jag tackade ja till, och efter ett tag blev det för mycket. Sedan i mars i år är jag bara vanlig medlem i Johanna. Men jag är engagerad i ett antal olika projekt, varav Crowd Ideas är ett. 

Rose-Marie lutar sig fram över bordet och förklarar att tanken med nyss nämnda projekt – Crowd Ideas – är att samla in idéer kring hur man kan förbättra den totala livssituationen för alla som påverkas när någon drabbas av bröstcancer. På projektets hemsida kan man fram till den 15 oktober lämna sitt förslag, vilket kan handla om precis vad som helst. 
– Vi önskar att alla invånare i Västra Götaland ska se det här, säger Rose-Marie. Väldigt många människor blir påverkade när någon insjuknar i bröstcancer – anhöriga, barns vänner, arbetsplatser. Vem tar till exempel hand om barnen? Om jag hade haft barn i skolåldern, vem hade stöttat mina barn? Johanna har en barngrupp, men den är på frivilligbasis. 
Rose-Marie funderar lite och fortsätter sedan:
– Och vem stöttar männen? För det är ofta män. De mår jättedåligt men går inte i samtalsgrupper. Hur når man männen? Jag vill uppmana alla att komma med idéer. Vi vill lyfta perspektivet och förbättra livet både för patienten och för dem som finns runtomkring.
Efter en kort paus lägger Rose-Marie till: 
– Cancer är en oerhörd samhällsbörda och tanken med projektet är att hitta saker som kan göra bördan lite lättare. 

Sex år har nu gått sedan Rose-Marie kände den där knölen i bröstet. Efter en lyckad operation fick hon beskedet att man inte funnit någon spridning. 
– Sedan dess har jag inte längre sett mig själv som cancerpatient. Jag är frisk så långt jag vet, brukar jag säga. Och så får man ta vara på varje dag. 
Men att sluta engagera sig i att stötta andra drabbade har Rose-Marie inte någon tanke på. Hon har utbildat sig till stödperson och svarar då och då i bröstcancerföreningens jourtelefon. 
– Ibland har man långa samtal, berättar hon. Och när någon sedan hör av sig igen och säger ”Tack! Det vi pratade om hjälpte mig så mycket” – vad kan man mer begära? Det gör ens dag. Jag ser det här som att jag har uppfyllt mitt mål, att min cancer inte skulle bli en meningslös sjukdom.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.