Rojda var tonåring när hon bestämde sig för att jobba med film

Rojda Sekersöz är regissören bakom den bioaktuella filmen “En komikers uppväxt”, baserad på Jonas Gardells roman. För knappt två år sedan vann hon en Guldbagge som årets nykomling för filmen “Dröm vidare”.

– Det är alltid kul att vinna. Jag kände mig tacksam och bekräftad. Jag var precis hemkommen från ett tyst meditationsläger så jag var förvånansvärt lugn, säger hon sittandes i en svartvit soffa i receptionen på produktionsbolaget B-Reel.

Där jobbar hon med klippningen av SVT-serien “Dejta”, en “relation feel-good drama” som hon regisserar några avsnitt av. Meditation och tystnad är nödvändigt i en tid som bombarderas av intryck som försvårar egna aktiva val, framhåller hon. Inte sällan brukar hon inleda lunchpausen vid filminspelningar med en kvarts meditation.

– Egentligen är jag väldigt känslig och impulsiv. Meditation hjälper mig att lyssna och skilja på mina känslor, tankar och impulser. Det hjälper mig också att göra skillnad mellan mig själv och mitt ego.

Gäller att släppa egot

Just förmågan att lyssna aktivt och observera räknar hon till sina styrkor.

– Som regissör gäller det att släppa sitt ego och bekräfta andra så att de ska kunna göra sitt bästa. Det är en otrolig skillnad på att vara en grundad och självsäker regissör och en regissör med stort ego.

Drömmen som barn var att bli skådespelare.

– Jag var ett väldigt introvert barn som dagdrömde mycket. Därför anmälde föräldrarna mig till teaterklasser. Jag fortsatte vara introvert, men levde ut på scen. Så är det fortfarande, de enda ställena där jag känner mig helt fri och närvarande är på scen och på en inspelningsplats.

"Min uppgift i världen"

När Rojda var 13 år flyttade familjen från Stockholmsförorten Botkyrka till Dalarna för att starta eget. Där fanns mycket som hon insöp och tog till sig. Estradpoesi, punk, hiphop. Och “Billy Elliot” och “The Believer”, filmer som hon upplevde speglade hennes liv. Tillsammans med det starka intresse för politik som hon fått med sig hemifrån blev det en mäktig upplevelse. Där och då skiftade drömmen från skådespelare till regissör. Hon skulle viga sitt liv åt att göra film.

– Jag kände att jag ville jobba med film och använda mig av det för att berätta historier. Det kändes som min uppgift i världen jag levde i. Det var en stark känsla, nästan religiös.

Två år senare flyttade 15-åringen från familjen i Dalarna – med föräldrarnas fulla stöd – tillbaka till Stockholm för att gå foto- och filmlinjen på Kulturama. Målet var att infria sin dröm.

– Jag kände starkt att jag inte fick schabbla bort chansen.

Viktigt med bekräftelse

Rätt snart gjorde hon sin första egna kortfilm “Ensamma miljoner”, till en början helt utan finansiering. Men efteråt hörde en konsulent av sig och gav efterhandsstöd. Rojda fick det hon kallar “en liten revansch” och en bekräftelse.

– Alltid skönt med bekräftelse. Utan den skulle det kännas meningslöst att hålla på med film. Jag gör ju inte filmerna för min personliga utvecklings skull, det har jag min familj och min terapeut till. Filmerna gör jag för andra, det är därför som det är viktigt med bekräftelse, någon slags respons – och den behöver inte alltid vara positivt. För mig är film ett kommunikationsmedel.

Stolt men inte nöjd

19 år gammal antas Rojda Sekersöz till Stockholms Dramatiska Högskolas regiutbildning som den yngsta eleven någonsin. Nu har över tio år gått varunder Rojda Sekersöz har blivit etablerad i filmbranschen. Är hon nöjd?

– Nej, jag är inte nöjd. Men jag är stolt över mig själv. Jag ser mig själv som en process, som en del av något större. Hoppas kunna fortsätta så här. Jag kommer att göra bra saker, jag kommer att göra skit, jag kommer att jobba på. Min viktigaste utmaning är att inte bli blind av alla möjligheter som jag skapat för mig själv. Jag måste alltid vara genuin och återgå till varför jag började med film från första början som 15-åring.

– Jag ska göra det så länge jag upplever att jag kan kommunicera med film för historieberättande. Annars får jag fortsätta med berättandet i en annan form.

Berättandet ett ok

Historieberättandet upptar stor plats i livet. Det har sina sidor, menar Rojda.

– Jag ser historieberättandet som hela min funktion i samhällskroppen. Det utgör en stor del av min identitet. Ibland kan det kännas som en besatthet, som att jag alltid är på jobbet för att min hjärna inte kan sluta leta och hitta sätt att använda alla möten, situationer och känslor jag upplever. Det är som ett ok som ger mig ångest av att jag har så mycket att berätta och så lite tid.

Om tio år har hon förhoppningsvis nått en bredare publik geografiskt. Och landat.

– Jag längtar tills jag är 40. Känns som en bra ålder att landa lite i, säger Rojda Sekersöz.