Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/4

Rock’n’roll hela livet ut

Bruce Springsteen fyller 67 år i år. Patti Smith blir 70 och medlemmarna i Iron Maiden är i pensionsåldern. I publiken studsar seniorerna upp och ner och sjunger med i låtarna. Artisterna åldras med sina lyssnare – och det är så långt ifrån Livet i Finnskogarna man kan komma.

Sommaren 1987 spelade det irländska bandet U2 för andra gången i Göteborg. Det hade regnat hela dagen och Bono (i dag 56 år gammal) försökte blidka vädergudarna genom att sjunga Beatleslåten Rain. Den våta asfalten på Eriksbergsvarvet ångade. 
Fast det som etnologen Sverker Hyltén-Cavallius minns allra mest är hur hans egen mamma väckte uppmärksamhet i publikhavet.
– Vi var på konserten tillsammans. Min mamma var 49 år då och behandlades som en gammal kvinna. Killarna runt omkring oss lämnade artigt plats åt henne, berättar han.
I dag trängs alla åldrar på konsertarenorna. Bruce Springsteens jämnåriga skuffas mot nya fans som inte ens var födda när Ullevi briserade 1985. Och på scenen ger den snart 70-årige artisten fortfarande järnet som om det inte fanns någon morgondag.

Men den som tittar bakåt i tiden, upptäcker att skillnaden är gigantisk från tidigare generationers musikupplevelser. För inte så länge sen var skiljelinjen skarp mellan vuxen- och ungdomsmusik. Då lyssnade föräldrarna på dragspel och stråkar och tonåringarna fick ha sitt dunka-dunka i fred.
– Vattendelaren går på 50–talet då dagens pensionärer var unga. Då kom rock'n'rollen som var något helt annat än den traditionella schlagerrepertoaren, säger Sverker Hyltén-Cavallius, docent i etnologi vid Svenskt visarkiv.
2005 skrev han sin avhandling i etnologi, Minnets spelrum – om musik och pensionärskap, där han studerade hur pensionärskapet formas i olika musikaliska fält under andra hälften av 90-talet. Han konstaterade då att de som vuxit upp under 20- och 30-talen delade ungefär samma populärmusikaliska erfarenheter.
– De som jag mötte då hade varit unga när det bara fanns en enda radiokanal och hade nåtts av samma utbud, säger han.
20-talisterna hade lyssnat på artister som Ulla Billqvist, Karl Gerhard och Calle Jularbo under sin tonårstid. De som föddes under nästa decennium föredrog däremot oftare jazz. 
När mobilföretaget tre – som har lanserat ett hundratal musikpaket till äldreboenden runt om i landet – mäter vilka låtar som spelas hamnar ofta jazzmusikerna Louis Armstrong och Benny Goodman i topp.
– Det hävdas ibland att människor är färdiga i sin musikbildning vid 25 års ålder. Därefter fortsätter de att lyssna på sin ungdoms musik, säger Sverker Hyltén-Cavallius.

Nu är det rock’n’roll-generationens tur att sätta sin prägel på pensionärsmusiken och det blir lite mer komplicerat. Under 1950- och 1960-talet utvecklades populärmusiken till en rad olika genrer och både hårdrock och proggmusik såg dagens ljus. Under samma tidsepok rök långhåriga mods ihop med raggare på gatorna – vilka senare följdes av punkare och diskodansare i ständig konflikt.
Numera har majoriteten av rebellerna kommit upp i åren och snart kan de behöva samsas under samma tak. Eller inte? Kanske dyker det upp särskilda pop- och heavy metal-boenden så småningom, vid sidan om senior- och trygghetsboenden? 
Tanken är inte helt orimlig, menar etnologen.
– Det finns ju redan en rad diversifierade äldreboenden, det kanske även kommer att gälla olika musiksmaker i framtiden. Dagens äldre är vana vid ett bredare medieutbud än tidigare generationer och det ska bli intressant att se hur äldreboendena kommer att anpassa sig, funderar han.
Bruce Springsteen är långt ifrån en gubbe när han drar igång på scenen. Lika lite som 58-åriga Madonna är en tant. Samtidigt som de förmedlar en helt ny bild av äldre människor, finns det något tabu över att åldras i offentligheten. Den ungdomsfixerade nöjesbranschen ställer höga krav på artister med sex appeal som varumärke. 
– Till skillnad mot proggmusiker som alltid kan köra en andra sväng. Bilden av dem är skäggiga, erfarna män – gamla som unga, säger Sverker Hyltén-Cavallius.

Första gången Bruce Springsteen uppträdde i Sverige var Johan Kannerberg på plats. Nu – efter över 40 år – är han på sin 14:e konsert med "bossen". 
Det kan nästan inte bli bättre. Termometern visar på 28 grader och Ullevi bubblar av förväntan. 64 959 människor har samlats för den tredje och sista av Bruce Springsteens konserter i Göteborg och alla från åldrarna 17 till 77 är här.
I en provisorisk bar utanför arenan säljs starköl i plastmuggar för 75 spänn styck, vilket inte hindrar kön från att bli evighetslång. Inge Larsson, Claes-Göran Andersson och Bertil Jonsson laddar inför, vad som senare kommer visa sig, en magisk kväll.
– Vi har varit kompisar i 50 år och det här är vår tredje Springsteenkonsert tillsammans, säger Inge Larsson nöjt.
Den 67-årige artisten lockar en blandad publik. Finklänningar och kavajer mixas med shorts och t-shirts, plus gympaskor i alla färger och modeller. Särskilt de vana konsertbesökarna vet att det kommer bli många timmar på benen och det gäller att ha bra på fötterna. Majoriteten av fansen är inte ungdomar längre och ingen vill riskera att ryggar och knän tar stryk. 
– Fast vi har sittplatser som tur är, säger Charlotte Andersson och Anita Karlsson från Mölndal.

Bra musik överbryggar generationsgränserna och får hela tiden en ny publik. Christer Lidén från Eskilstuna är på konserten tillsammans med sin son som vuxit upp med gammal rockmusik på hög volym. Nu är 21-årige Robin Lidén Goulding en minst lika stor beundrare av Springsteen som sin pappa.
– Jag kan tacka farsan för att han har fått mig att gilla riktigt bra musik, annars hade jag väl lyssnat på techno eller någon annan skit, säger han.
För Christer och Robin är det självklart med ståplatser på fotbollsplanen. Där brukar stämningen vara som hetast framåt kvällen. Och när bossen avslutar sitt framträdande vid midnatt har far och son fått rätt. När himlen har färgats djupt blå efter solnedgången skriker både juniorer och seniorer ut sin kärlek i coverlåten Twist and shout.
– Springsteen, Beatles, Stones, Dylan. Det är den typen av musik vi vill ha på äldreboendet i framtiden, konstaterar Inge Larsson och hans kompisar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.