Roberts hjärta klappar hårt och ivrigt för forskningen

Lördagen den 27 juni, en vecka före midsommar, sa Robert Stålhammar ja till sin Charlotte. Eftermiddagen var varm, grönskan intensiv och utsikten hänförande uppe på naturreservatet Seatons kulle, ett par mil söder om parets villa i Fritsla. Livet log för en stund.

– Jag fick sju timmars permission från sjukhuset i Borås för att vara med på mitt eget bröllop. Jag lämnade som singel och kom tillbaka som nygift, ler Robert som trots hårda prövningar sällan har särskilt långt till en klurig formulering med ironisk tvist.

Orkade inte springa

Redan som liten grabb hemma i den polska staden Szezcin förstod han att allt inte riktigt var som det skulle.

– Jag märkte ju att jag inte orkade springa som de andra barnen, och det blev väl så att jag fick vara rätt mycket för mig själv.

Läkarna upptäckte förstås genast att Robert föddes med ett hjärtfel. Formellt kallas det transposition och innebär att hjärtats stora kärl bytt plats, vilket leder till att det syresatta blodet stannar i lungorna istället för att komma hela kroppen till del.

– Efter en vecka gick dom in och gjorde ett hål mellan vänster och höger kammare så att kroppen syresattes, men just då kunde man inte göra så mycket mer. Och till mamma sa dom att jag nog inte skulle bli särskilt gammal.

Flyttade till Kungsbacka

Robert skickades till sanatorier i södra Polen och tvingades i långa perioder vara borta från mamma Ewa, ensamstående i Szezcin.

– 1980 gifte sig mamma med Thomas från Sverige och vi flyttade till hans hus i Kungsbacka. Först ville jag inte flytta med, men efter ett tag trivdes jag jättebra.

Redan samma höst opererades Robert i Göteborg. Den första av hittills åtta operationer.

– Det är ju egentligen samma ingrepp som upprepas hela tiden. I stället för att byta plats på de felvända kärlen har man opererat in en Goretex-vägg så att kroppen syresätts. När hjärtat växte fick man byta väggen, och efter totalt åtta operationer är ärrvävnaderna nu så omfattande att det blir svårt att göra om operationen en gång till.

Chockad – av en älg

Han minns ännu den där första hösten i Sverige. Då när han till exempel en natt plötsligt såg en älg i trädgården: ”Ett stort monster med horn. Jag fick ju en mindre chock…”.

Och den fantastiska känslan efter de två första ingreppen:

– Jag sprang tre kilometer och var nästan snabbast i klassen. Jag kunde knappt stanna, jag hade ju aldrig sprungit förr. Det fanns så mycket energi i kroppen att jag ville vara ute hela dagarna för att försöka ta igen allt jag gått miste om.

Egentligen har Robert aldrig riktigt själv identifierat sig som en sjuk person. Inte låtit sådana tankar begränsa vardagen.

– Det är egentligen i ganska korta perioder jag mått dåligt. Efter en operation har jag snart varit igång igen. Annars är det rätt vanligt att människor med den här sortens problem aldrig kommer ut i arbetslivet. Det gjorde ju jag, just för jag inte såg mig själv som sjuk.

Saknar sitt chaufförsjobb

Robert saknar chaufförsjobbet. Han längtar efter att orka meka med Volvon och Golfen, och skulle ge en hel del för en dag med fiskegrejerna vid en vacker sjö.

Men sedan hösten 2017 har det blivit allt tyngre. Den åttonde operationen höll på att gå riktigt illa. Robert fick en stroke under själva ingreppet, njurarna la av och efter två och en halv vecka på Sahlgrenskas IVA fördes han till eftervård på Östra sjukhuset. Ett tag övervägde man till och med en hjärttransplantation, men 2021 sätter Robert sitt hopp till att forskningen ska ta nya steg, hitta nya vägar. Och via sin facebooksida uppmanar han vänner och bekanta att stötta Hjärt-Lungfonden.

– Det handlar inte bara om min person. Hjärtsjukdomarna finns ju överallt, och drabbar alla samhällsklasser. Forskningen behövs för oss alla. Jag är inte ensam.

Lars Hjertberg

namn@gp.se