I Herrljunga spricker molnen upp och hösten känns plötsligt lättare att ta del av, att bli en del av. Länstågens diesellok står och puttrar på stationen. Det är retrofeeling. Enkelspårig järnväg med ett tåg som lufsar fram i tunggungrytm mellan gröna tallar och lövträd som börjat byta om till höstens färgskrud. Det är hjärtat av Västergötland. Vedum, Vara, Håkanstorp, Stora Levene. Det är gårdar och öppna åkerfält, stora sädessilos och gamla järnvägsstationer, åtminstone en i trä med spröjsade fönster och gulfärg som flagnar. En kille i nitbälte, svarta Converse och luvan dragen halvvägs över ansiktet sitter och trycker mot en vägg, försöker gömma sig för solen. Ser ut som om han ville vara någon annanstans.
Vi befinner oss på heligmark. Åtminstone för den som är kristet troende. Vi har klivit av tåget iBlomberg i den tidiga kvällningen och vandrat söderut längs med Vänern och en höstsol som stadigt närmat sig horisonten i väster. De blad som blivit gula har lyst upp vår stig. De blad som blåst ner av den iskalla nordliga vinden har krasat under våra fötter. Det har bitit i kinderna. Luftrören har rensats från stadens slagg och dofter av mylla har vidgat våra luktorgan.
När så ljuset nästan försvunnit och kölden närmat sig minus har vi kommit fram till denna heliga mark. Den kanske äldsta kyrkan i Svea rike. Domkyrka innan Skara och platsen där Olof Skötkonung år 1000 sägs ha döpts till den kristna tron. Husaby. En oansenlig plats. Men centrum för en process som skapade nya förutsättningar för människorna i vårt land. Från asatro till kristendom. Från löst sammanhållna ättesamhällen till en mer centralstyrd stat med kungen och kyrkan i spetsen.
Kyrkdörren har lämnats upplåst. En behaglig värme i denna nästan tusenåriga stenkyrka. Och även om jag inte ens är medlem i någon kyrka så känns det speciellt. Att kliva in i dunklet i den tomma kyrkan och sätta sig på en hård kyrkbänk. Att titta upp på de kraftfulla valven målade i rött, gult och grönt med slingrande växter och apostlar inneslutna i cirklar. Att se en kristusgestalt från 1200-talet snidad i raka, enkla linjer som hänger på sitt kors. Hur kändes det för de människor som för tusen år sedan klev in i en mycket mindre kyrka med små fönster och helt utan bänkar? Som hade en värld fylld av Oden och Tor, vättar och troll med sig in och fick höra sakrala hymner och böner på ett språk de aldrig hade hört ...
Vid Husaby källa, strax bortanför kyrkan, döptes Olof Skötkonung. En av hans döttrar, Ingegerd, blev bortgift med storfurst Jaroslav ända borta i Novgorod. Hon blev sedermera helgonförklarad av den ortodoxa kyrkan som den heliga Anna. Olofs andra dotter, Astrid, gifte sig med norske kung Olav Haraldsson, som, efter att med våld och terror försökt kristna Norge, blev helgonförklarad som Olav den Helige. Från lilla Husaby går alltså något slags förbindelse till kristnandet (med både våldsamma och fredliga metoder) i stora delar av norra Europa. En ganska hisnande känsla när man står där vid källan och låter händer och ansikte ta del av det iskalla vattnet.
Här börjar pilgrimsleden som ska ta oss längs med Kinnekulle och norrut till Forshem. Detta var en del av den långa pilgrimsled som tog troende hela vägen till Olav den heliges grav i Nidaros, nuvarande Trondheim. I brist på möjligheter att ta sig till Santiago de Compostela i Spanien, eller ännu hellre till Jerusalem, fick det duga med Olav i Norge.
Vi bär med oss kyrkans budskap för en nutida pilgrimsvandring:
"I vår tillvaro finns en allt större trötthet över materiella krav, över ljudbrus, tidsbrist, splittring och att ständigt vara tillgänglig. Pilgrimens sju nyckelord - frihet, långsamhet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande, andlighet - beskriver nutidsmänniskans längtan och behov av inre frid."
Så vi går i tystnad. Vi har stängt av mobilerna och vandrar i behagligt tempo. Det är skönt. Gårdar och ängar, kossor och päronträd. En och annan fågel; blad som dalar ner mot stigen. Det är plats för tankar. Det är plats för att se och lyssna. Efter någon timmes ödslig vandring passerar vi en väg. Ett tjugotal racercyklister i slimmade hightech-dräkter och aerodynamiska hjälmar svischar förbi. Bara så att man inser vilken tid man lever i. Och strax senare hörs motorljud från gasande motorer. Försöker tänka bort det. Det slutar nog snart. Men icke. Och så inser jag: Kinnekulle ring. Och alla ska ju ha sin plats på jorden. Är det sagt. Och jag går där och försöker tänka på religiösa regler om ödmjukhet och förståelse. Men icke. Efter en halvtimme skriker jag högt inom mig i en bön till den gud som kanske finns: Shiva, Oden, Jahve, Al Gore eller Fredrik Reinfeldt, you name it!
-Ta bort Kinnekulle ring och alla andra racerbanor från jordens yta! Please!! Ersätt dem med banor för cykelcross, lådbilsracing eller stavgång, vad du vill, men ta bort dem!
Efter Österplana kyrka blir det så tystare. Då och då pressar sig en topptrimmad motor upp i högvarv och får ljudet att skära sig fram mellan träden på Österplana hed, men däremellan är det nästan tyst. Utsikten över Västgötaslätten är magnifik. Solen har dock gömt sig, blåsten har tilltagit något och vi mäktar inte med något annat än en snabbfika på en stubbe.
Så drar sig pilgrimsleden nerför berget. Vi går i en allé. Ida har ökat takten. Tröttnat på att bara gå. Och så är det kallt. Och så ska hon hinna med ett tåg till Göteborg.
Det blir lite taskiga vibbar. Den fridfulla pilgrimskänsla som infann sig när vi i tystnad gick från Husaby och som fick sitt första slag på käften av motorbullret från Kinnekulle ring är nu i knockoutläge. Men vi biter ihop. Och vi vandrar. Men i en annan tystnad.
Plötsligt är vi framme i Gössäter och då är det bara en liten bit kvar till Forshem. Det är bara det att det off-läge vi hamnat i gör att vi går fel. Vi stormar bara vidare rakt fram och så tar skogen slut och vi står där på en större väg i ett modernt villaområde.
-Var har vi hamnat? frågar jag en man som står och sågar upp ved.
-Var tror ni? svarar han.
-Vi borde vara i Forshem, men det känns inte så.
Han kommer ut från sin trädgård och garvar gott, säger att vi kommit till Normandie, vad han nu menar med det; jag fattar inte skämtet.
-Nej, ni har kommit till Hällekis.
Jaha. Det var den pilgrimsvandringen. Vi lyckades inte ens ta oss till slutmålet, Forshems gamla medeltida kyrka. Ida måste ta tåget till Göteborg, jag checkar in på vandrarhemmet och får låna en grön Crescentcykel från -75. Cyklar sen på den mörka landsvägen de tre kilometrarna till Forshem. Kyrkan står där svagt upplyst, men jag cyklar förbi och parkerar framför Sveriges äldsta gästgiveri med anor från medeltiden. Det är fullt hus med bröllop och andra gäster.
Jag får ett litet ensamt bord med levande ljus i hörnet av övervåningen. Får in vildsvinskorv och ale från det lokala bryggeriet. Folk runtomkring mig äter femrätters, men jag försöker hitta tillbaka till pilgrimskänslan och vill inte hamna i dödssyndsfrosseriet. Nöjer mig med ett vildandsbröst i rödvinssky med fjällkofetaost och potatisbakelse. Samt ett glas rött. Sitter i tystnad. Serveras av prästens son. Pilgrimskänslan är nästan här.
På söndag förmiddag går jag min egen pilgrimsled från Hällekis till Forshem. En fuktig skogsväg rakt igenom Varaskogen. Bara försöka Vara. Det blåser i trädtopparna; det är grått och regn i luften. Men det är varmt. En ekorre kilar över vägen och upp i närmsta träd och sitter med en stor kotte i munnen. Vi tittar på varandra. Jag smackar lite. Efter ett tag smackar, tjattrar han tillbaka och rusar omkring på några grenar utan att släppa taget om kotten. Så tar skogen plötsligt slut och fram träder Forshems stenkyrka från 1100-talet, Nordens enda gravkyrka tillägnad den heliga graven i Jerusalem. En korsriddarkyrka. På andra sidan en liten hage där guds lamm går och betar intill pilgrimshärbärget. Inne i härbärget en öppen spis och en massa ved. En loge täckt med hö som sovplats. Varför sov jag inte här? Jag går till kyrkporten och tittar upp mot stenreliefen som visar stenmästaren själv tillsammans med Jesus och kyrkans donator. Svaga orgeltoner tränger igenom porten. Jag öppnar och går in. Det är mörkt. Små valv med skissartade ängla- och blomstermotiv i dovt svart och rött. Orgelns toner rusar fram i rummet. En gammal medeltida kristusgestalt blickar ner från korset. På mig?
