Du har så vackra ögon, säger den 82-årige spanske mannen till den mycket unga amerikanska harpisten som just lagt sig.
Hans fru instämmer.
– Gracias, svarar den unga flickan med amerikansk Texasaccent. Hon är mörk och hennes förfäder kom som conquistadorer från Espana.
Nästa morgon vaknar vi när tåget tuffar fram längs med den baskiska kusten. Det gamla spanska paret har klivit av i Biarritz. Vi andra går av i Irun på den spanska sidan gränsen. Amerikanskan och hennes kompis ska vidare till Madrid. Själva släpar vi av våra tungt lastade cyklar och börjar vår strävsamma färd längs Spaniens norra kust.
En bit upp i bergen ovanför Irun ligger Santiagotxo, startpunkten för både inlands- och kuststräckan till Santiago de Compostela. En eremitkyrka ligger intill leden. Därinne sitter en man och en kvinna i tystnad vid tända ljus. Jag sätter mig och tänker på vad jag ska tänka på. Jonas tar av sig hjälmen och tittar hastigt in, vänder på klacken och går ut igen. Det kyrkligt religiösa tilltalar honom inte. Jag blundar och tänker att, även om jag kanske inte heller tror, så skulle det ändå vara bra om Gud nu på något sätt skulle kunna finnas. Om han, när jag nu gör denna så kallade pilgrimsfärd – om än på cykel och med hjälp av tåg och inte alltid på just själva caminon – kunde hjälpa mig åtminstone lite grann med min begynnande artros i knäna. Det skulle inte vara dumt.
Ett hårt klapprande hörs mot stengolvet. Jag öppnar ögonen. En gammal man med böjd rygg och krumma ben är på väg in i sina tävlingscykelskor. Han tar av sig cykelhjälmen och ställer sig inne i kyrkan, kontemplerar en liten stund, går så ut och sätter sig på sin eleganta tävlingscykel igen. Rullar snabbt nerför backen mot havet. Skuggad av lövträden som hänger över vägbanan.
Vi tar Caminon på södra sidan om bergskammen. Ser inte havet. Cyklar igenom en tunnel av kastanjeträd. Caminon är sandig; vassa stenar ligger här och där och förhindrar en effektiv framfart. Men vi cyklar trots allt på själva Caminon.
Nere vid Lezo möter ett stort kolkraftverk oss i hamnen. På andra sidan en massa lyftkranar. Det industrialiserade Baskien; åtminstone fram till nu det ekonomiska navet i Spanien. Längre ut mot havet smalnar gatan av och den gamla stadskärnan lägger sig harmoniskt längs med kustlinjen. På en husvägg en stor muralmålning: ”Euskadi Independencia” – ”Baskien Självständigt”.
Det baskiska landet. Euskadi. Det säregna språket ingen vet var det kommer ifrån. Kultur och tradition. Nationalism, militant kamp och terror. Små städer längs kusten. Blandning av till synes ihophafsad arkitektur och vackra stadskärnor. Havet, alltid havet, och så allt det gröna utan slut, skapat av fukten, regnet, från atlantiska vindar. Cyklarna rusar fram på kustvägar med stup ner mot vattnet, klättrar på lätta växlar med hjälp av tunga ben uppför backar som aldrig tar slut, passerar byar och kustsamhällen oförstörda av massturism, långa stränder med vågor som sveper fram mot våtdräktsklädda surfare som simmar omkring likt svarta sjöfåglar och söker den rätta vågen att bemästra.
Vi kommer fram till Guernica, förevigat av Picassos penslar sedan det 1936 bombats sönder och samman av general Francos tyska hjälptrupper. Inledningen till 40 år av fascistiskt förtryck av inte bara Baskien utan hela Spanien.
I centrum av staden står ett träd som sedan urminnes tider symboliserat det frihetsälskande Baskien. Här svär Baskiens president sin ed. Efter det senaste valet blev den spansktalande socialdemokraten Patxi Lopez president. För första gången i historien svors eden inte på baskiska.
Vi sover på ett pilgrimsvandrarhem. Nästa morgon regnar det och vi tar tåget till Bilbao och sedan vidare mot Santander och Gijon. Tågresa i kontemplativt pilgrimstempo genom Kantabrien och Asturien.
Cyklar vidare på nationalvägar som bränner rakt fram genom jorden; bilar som väser förbi, som får andningen och ångesten att stiga mot struphuvudet som ett uppdämt vulkanutbrott; pilgrimstempot havererat, Guds möjliga närvaro på jorden förintad. Men så tar den lilla vägen vid. Kurvorna lägger sig längs med landskapet, en och annan bil mera mullrar liksom dovt förbi, men fåglarna hörs och vinden rusar genom det som växer. Kroppen kan slappna av. En humla surrar förbi framför näsan, en svala dyker ner framför cykeln. Lövverkets skuggor leker med asfalten. ”Camino de Santiago de Compostela” står skrivet på vägskyltar och havet är där borta. Svag blått i soldiset.
Vi drar oss undan Caminon som viker av mot sydväst ner mot Santiago de Compostela. Förresten kan en Camino dra fram precis där man vill. Bara man vet vilket målet är. Sålunda drar vi ut mot Galiciens nordvästra hörn och cyklar fram över kraftfulla berg vid vars krön vi sönderpumpade står – vinden som piskar ansiktet – och tittar bort mot Amerika.
Från Ferrol och La Coruna går ytterligare en markerad pilgrimsväg till Santiago de Compostela, ”The English way” kallad. Engelska pilgrimer kom under medeltiden ofta med båt till Galicien och vandrade sedan under några dagar de återstående dryga tio milen till den helige Jakobs grav. Pilgrimer från Skandinavien kunde också komma denna väg.
Vi får leda cyklarna uppför branta stigar gjorda för vandring. Svetten lackar. Nerför i full fart och huden blir torr igen. På Plaza Mayor i Betanzos tar vi varsin café con leche. Hamnar i en intensiv diskussion kring religion och vetenskap; är du ateist, agnostiker eller mystiker, min vän?
Jonas fördjupar sig i de fyra grundläggande naturkrafterna: tyngdkraften, den starka och svaga kärnkraften, samt den elektromagnetiska kraften. Hur de kanske är förenade i någon slags gemensam kraft. Den som de försöker hitta vid den stora kärnanläggningen i Cern. The Great Unifying Theory, GUT.
– Förrvirrande likt GUD, säger ateisten Jonas eftertänksamt. Tänk om det ändå kanske finns ett slags medveten kraft bakom alltihopa …
Skymningen faller över de mörka stenarna på katedralen i Santiago da Compostela. Huvudporten är stängd. Jakob, eller åtminstone kvarlevorna av honom, vill inte ta emot. Men vi får reda på att en sidodörr alltjämt är öppen och rusar dit.
– Bara för pilgrimer, säger en åldrad vaktmästare med fårat ansikte och glasögon på nästippen.
Jag funderar för en sekund om jag verkligen kan räknas dit men ser för en gångs skull trovärdig ut och visas in. Jonas vänder om. Kontemplerar hellre över en kall cerveza på en närliggande bar. Dessutom har han besökt katedralen förr.
Tillsammans med knappt tio andra pilgrimer blir jag ombedd att ta plats i ett litet sidokapell. Två präster på varsin pinnstol och vi andra i en tät fyrkant runtomkring. Jag sväljer två gånger och känner mig som en kättare, en förrädare; inte som någon äkta pilgrim. Det blir inte bättre av att alla ska berätta om sina religiösa upplevelser av färden mot den heliga staden. Den ena historien mer sakral och religiöst omtumlande än den andra. En fransk kvinna berättar hur hon hittat den totala närvaron i både sig själv och gud. Hon darrar på rösten. Och vad ska jag nu säga?
– Jo, det var en härlig upplevelse … De vackra bergen. Och havet. En väldig frid. Förutom när vi var tvungna att cykla på stora vägar med bilar som dundrade förbi. Då var Gud långt borta…
Prästerna tittar förundrat på mig. Så går vi ner till kryptan där han då ska vila i evig frid, den helige Jakob själv. Den ena prästen säger några väl valda ord och frågar om någon vill säga något. Ytterligare en kvinna berättar halvt gråtande vilket stort ögonblick detta är i hennes liv. Jag tänker på Jonas i baren. Så går vi uppför den branta stentrappan och lämnar graven. Och då drabbas jag av insikten: ingen smärta i knäna. Under hela vår färd har symtomen på artros lyst med sin frånvaro. Kanske var det en riktig pilgrimsfärd trots allt.
Ta sig dit:
Att ta sig med tåg ner till Irún är inga problem. Utan cykel. Med cykel är det en annan femma. Det är obegripligt att de europeiska tågbolagen inte kan ta sig i kragen och förstå att vill man cykla på semestern är det väldigt praktiskt att lätt kunna ta med sig cykeln på tåget. Generellt sett är många länder i Europa betydligt bättre än SJ (när ska SJ vakna!?), men det gäller främst lokal- och regionaltåg. På många nattåg går det också bra att ta med cykeln, t ex på sträckan Paris-Irún.
Men så fort du hamnar på någon typ av snabbtåg, vilket oftast är omöjligt att undvika, är det tvärstopp. En lösning är att köpa en stor väska för transport av cykel – finns t ex på Citybike på Övre Husargtan – men det är ganska svårt att få plats med en långfärdscykel med pakethållare och skärmar. Med lite jobb och tålamod går det och ingen kan hindra dig att ta med cykeln i en väska. Att pollettera cykeln genom Europa går enligt SJ inte. Summa sumarum: det går att få med cykeln på tåg i Europa, men det är bökigt.
Smartare är nog att hyra cykel på plats! Lättast är att fortsätta med lokaltåget till San Sebastian där många företag hyr ut cyklar, t ex Bici Rent Donosti, www.bicirentdonosti.eu Företaget Donostirec, www.donostirec.com, arrangerar cykelturer på 14 dagar mellan Irún och Santiago de Compostela, om man föredrar en organiserad resa.
El Camino del Norte:
Redan från 800-talet finns det belägg för att pilgrimsleden längs med Spaniens norra kust använts för att ta sig till Santiago de Compostela. Denna väg ansågs vara den säkraste och inlandsvägen, som ses som den klassiska rutten och är den vanligaste bland nutida pilgrimsturister, växte i betydelse först på 1200-talet. Kuststräckan går längs med ett många gånger magnifikt landskap.
Det är såklart svalare än i inlandet och man kan varva vandrandet eller cyklandet med havsbad. Själva caminon är på många sträckor mycket svårcyklad och kräver mountain-bike. Den är ju primärt ämnad att gå på. Men det går ju bra att emellanåt också ta vanliga vägar. Lokaltåg går längs med hela norra kusten och regniga eller trötta dagar är det perfekt att bara lasta på cykeln och åka några mil.
Längs med pilgrimsleden finns hela tiden pilgrimshärbärgen där man för en billig peng kan övernatta.
El Camino Inglès:
Engelsmän på pilgrimsfärd hade ju ingen anledning att ta sig landvägen ner till Spanien. Dessutom var det för engelsmän under hundraårskriget mot Frankrike under senmedeltiden betydligt säkrare att ta båt till Ferrol eller La Coruna i Galicien. Nordbor och andra nordeuropéer åkte av samma anledning ofta hit med båt och vandrade de sista 12 milen till Santiago de Compostela.
Aposteln Jakob och graven i Santiago de Compostela:
Jakob var bror till evangelisten Johannes och den första av Jesu lärjungar som led martyrdöden. Han är sen länge Spaniens skyddshelgon och användes som en enande symbol under Reconquistan då det kristna Spanien skulle återta hela den iberiska halvön från de muslimska morerna.
Enligt legenden såg eremiten Pelayo på 700-talet en brinnande stjärna över en skogskulle i Galicien . Samtidigt hörde han en änglakör och lokalbefolkningen hittade en undangömd sarkofag vars innehåll den lokale biskopen snabbt fastslog bestod av Jakobs kvarlevor. Kung Alfonso II och kyrkan accepterade detta, trots att Jakobs kvarlevor redan i balsamerad form ansågs förvaras i Toulouse! Efter det ansågs aposteln Jakob bistå de spanska styrkorna under otaliga krigståg mot morerna.
