Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I Åskdrakens land

Han heter Pema. Under tunga hästfiltar i en by i ingenstans, men någonstans i Himalaya, skulle hans ärrade kropp värma min. Det fanns en säng på träben men han hade lyft ner madrassen till golvet. "Jag är mest van vid att sova så."

Ett litet kungadöme uppe i bergen, mellan Tibet, Kina och Indien. Bhutan. Har du inte hört namnet förut är du inte ensam. Det har varit isolerat, inte involverat i världskrig, industrialisering eller för den delen cyberspace. Bhutaneserna själva visste inte att du fanns förrän nyligen, när de fick e-post. Som turist har man varit välkommen sedan mitten av 1970-talet, ett par tusen äventyrare om året. När jag är där existerar inte omvärlden och när jag lämnar det tror jag att det är en dikt, eller en dröm. Men så får jag ett e-postmeddelande av min vän, fyllt av klokskap och ömhet. Då minns jag.
Huset av sten är kallt, kallt som i ett kylskåp, den lilla kaminen i det yttre rummet väser och lockar. Med en kopp fylld av hett te, mjölk och färsk ingefära börjar en ny dag. Vattnet kokar och räcker till en livgivande morgontvätt.
- När jag var barn minns jag hur min mamma om morgonen hämtade vatten och värmde över elden, hon fyllde ett zinkfat och ställde fram åt mig, berättar han medan han låter båda sina händer värmas i det ångande vattenfatet.
- När jag var riktigt liten fick hela jag plats, där satt jag i min lilla balja utanför huset.
Han är van vid att frysa, de vackra husen är inte uppvärmda, man har ingen el, vattnet är kallt och på den här höjden är det kyligt även om sommaren. Den kallaste tiden får skolbarnen ledigt. Vetgiriga barn som om de har tur skickas från sin by till närmsta skola, där de kan bo och läsa skolböckerna som ofta är på engelska och från Indien. Det egna språket dzongkha som är besläktat med tibetanskan försöker man krampaktigt nedteckna och bevara.
Kuzo zangpo la lyder hälsingsfrasen, ofta med ett leende och inte sällan med nyfikenhet. När turisterna strömmar till och lyxiga hotell byggs blir besökarna representanter för människor från den yttre världen, från väst. Välbemedlade ger de en dubbelbottnad och ibland skev bild.
- Turismen är bra och dålig, jag blir rädd när jag tänker att en rik manlig turist skulle kunna erbjuda en ung bhutanesisk pojke så mycket pengar att det skulle vara omöjligt att säga nej till att sälja sin kropp. Men intresserade turister kan lära sig mycket av Bhutan, och tvärtom, säger en turistarrangör som vill vara anonym.
Många vill vara anonyma och alla namn jag skriver är fingerade. Kungen är god, alla älskar kungen, och ingen kritiserar. Kanske behöver man inte då kungens far, den forne kung Jigme Singye Wangchuk, främjat ett slags demokrati, tagit fram en konstitution och är den som arbetat för modernisering under sina trettio år vid makten. Han som finns på bild i varje liten restaurang och meddelade sitt folk för tre år sedan att han skulle stiga ned från tronen till förmån för sin andra son, kronprinsen Jigme Khesar Namgyal Wangchuck. Man skulle vänta in 2008, eftersom året innan var ett dåligt år enligt astrologerna. Men i december 2006 blev kronprinsen kung. I våras höll man enligt planerna sitt första val, fyra partier ställde upp och vann gjorde Bhutan Harmony Party som är för monarki. Den nuvarande kungen som är utbildad vid Oxford University och även i USA har svurit att fortsätta sin fars arbete och höja Gross National Happiness, ett mått på lycka, genom att bevara traditioner och miljö. Eftersom han är så charmig och inte trettio år fyllda passar smeknamnet som internationell press givit honom, Prince Charming.

Det är kväll i huvudstaden Thimphu, på bergssluttningen ligger staden av vita stenhus med snirklade trädetaljer i orange och blickar ned mot en strid älv. Hungriga gatuhundar skäller och tassar fram i flock, några barn har tagit ut sina frustrationer på en av dem som har taggtråd om halsen. Rabiesrisk gör att en räddningsaktion uteblir. Min vän har tittat på tv på mitt hotellrum och nu går vi ut i natten. En mörk natt utan bländande elljus känns trygg. Staden ser tom ut, alla fasader påminner om varandra med sina flagnande väggar. In i byggnader och upp på andra våningen, genom en hall kan man hitta ett stort naket rum med ett biljardbord i mitten. Burköl finns till försäljning. Killarna som spelar är mellan tjugofem och trettio år. De har rullat ned sina ghos, den traditionella klädedräkt som alla män bär, från överkroppen. Röker cigaretter och tuggar betelnöt, doma, för ett varmt rus. Cigaretterna har vi köpt i smyg utanför på gatan, det är säljförbud, så en snabb affär mellan två rockfickor var nödvändig.
- Ingen av oss kan egentligen reglerna för biljard, så vi bara spelar. Vet du?
Jag är ensam kvinna i rummet, och bär jeans och t-shirt. Ingen dömer mig, ingen ser ner på mig, inget hotar mig. Tydligen studerar en av spelarnas kusin i Lund, i Sverige.
Förändringarna i landet är himlastormande, även om man går fram med myrsteg. Television och Internet kom hit 1999, och ute i byarna är det den buddhistiska mysticismen som anslår livets regelverk. Sida vid sida med modern sjukvård och tillgång till att få flyga till Bangkok eller New Delhi på landets bekostnad om en större operation blir nödvändig, lever en traditionell läkekonst baserad på örter. Det är som att resa bakåt i tiden, till ett bondesamhälle i ett land med hisnande skön natur som till större delen består av svårframkomlig skog. Där delar av samhället har fått upp ögonen för något annat. Pema och jag möts mellan våra världar, vi lyssnar på musik från min iPod och pratar om förnimmelser.
Hans barndomskärlek giftes bort med en annan. Pema var inte god nog åt dottern och hennes arv. Han ser melankolisk ut, men karskar upp sig och säger att kärlek inte är för honom. Pemas blödande hjärta bultar varmt i hans bröst. Den rätta kommer tröstar jag. Faktum är att giftermål i Bhutan är en ganska informell sak och det går också bra att skilja sig, i alla fall i teorin.
- Ett amerikanskt par som besökte Bhutan lovade mig att jag skulle få komma till dem i Kalifornien, de ska hjälpa mig med en utbildning. Så att jag kan starta min egen verksamhet här hemma.
Min vän citerar Shakespeare för mig och skrattar för han blir så lätt påverkad av ölen.
En dag i hans hemby när rhododendronbuskarna står i blom, sträcker sig högt mot himlen och skapar en vy för gudarna köper jag honung. Jag tappar glasburken utanför den lilla boden. Eftersom jag också prövar att tugga betelnöt och är röd om läpparna blir byborna förtjusta, jag är en udda fågel. Uppsluppna traskar Pema och jag iväg, våldet jag gjort mot honungsburken leder oss in på slag mot människokroppen.
- Har du aldrig fått stryk? Någonsin?
Han tror mig knappt. Han fick stryk med pinnar som barn, för att han skulle veta sin plats, bli tålig och disciplinerad. Och vi är lika gamla. Han säger att det är okej, han accepterar. Många gånger beundrar jag hans stoiska lugn, hans ödmjukhet inför livets svårmod, hans fördragsamhet. Och hans råd, när jag ett par veckor senare ringer honom från Göteborg och är ledsen över ett havererat förhållande.
- Följ ditt hjärta, där hittar du svaret, säger han.
Sammanhållningen och samförståndet i Bhutan är stormsäkert, vilket gör att man ibland blir konfunderad och inte riktigt vet hur definitionen av fri vilja lyder. För att nationen ska kunna utvecklas behövs kompetens och man skickar sina begåvade ungdomar till universitet världen över, medan de i utbyte lovar att återvända och vara behjälpliga. Jag pratar med en kvinna som är den första att nå en viss position inom den offentliga sektorn. Hon talar om kvinnor som får lära sig att läsa för att förstå sina rättigheter och om ett organiserat motstånd mot kvinnovåld i hemmet. Om hur ett ickevåldssamhälle som detta också lider av fattigdom och av orättvisor. Inte ens diktens Bhutan förunnas, endast en förblindad romantiker skulle skalda om ett oförstört paradis.

Slingrande vägar som tar slut i oändliga stup vilar på min näthinna, den förtroendeingivande skogen, de klara forsarna, aporna och orkidéerna. Bangladeshiska vägarbetare i dammet, hela familjer i trasor som hackar sten som om vi befann oss på medeltiden. Vägnätet måste byggas ut och landet göras framkomligt. Kanske på bekostnad av ett sunt bejakande av livets villkor och en enkelhet som hos höghastighetsvärlden är eliminerat. Men vem är jag att bestämma att Bhutan inte ska ha varmvatten, el och asfalterade vägar. Vem är jag, jag som har tillgång till alla bekvämligheter. Sonam är en djupt religiös buddhistisk ung man som bor i en by dit man först får åka bil i två dagar för att sedan gå till fots i ytterligare två. Han vet och förstår trots att han inte har rest i världen, exponerats för media eller haft oändliga valmöjligheter. Eller just därför. Han skrattar åt mig, åt min person. Tittar noga och tycker allt att jag ser lite konstig ut. Skorna han har på sig är skinande blanka och de knähöga yllesockorna klanderfria, hans gho är stärkt och skjortan kritvit.
Gho bärs av männen, kira heter kvinnans fotsida dräkt. Plaggen är i tjocka mönstrade textilier som också fyller en värmande funktion. Förutom kläderna ser människorna väldigt olika ut, och stammar från skilda väderstreck, gemensamt för dem alla är starka benmuskler. Det är sant. Att bo i Bhutan innebär att gå, upp och ner, långa sträckor, och att bära. Lika välanpassade som en stenbock, medan jag i jämförelse blir en pingvin. Inga benmuskler alls. När Pema berättar att han hellre tvättar sina kläder för hand om söndagarna, än på något annat sätt, och tycker att chiligrytan är godast när den äts med händerna är vi olika. Också när jag får anpassa mina referenser till musik, litteratur och konst eftersom våra kartotek är annorlunda.
I naturen är det jag som inte förstår och behöver förklaringar. Bhutan spänner över alla klimatzoner och vi diskuterar i regnskog såväl som i snö på över fyratusen meters höjd. Var vi än reser besöker vi kloster, tempel och fortliknande byggnader, de kallas för dzongs. En dzong sammanför regionens religiösa och administrativa intressen. Pema förhör mig och blir irriterad när jag inte ens minns hur den framtida buddha ser ut, som ändå är så lätt att känna igen eftersom han står eller sitter på västerländskt sätt, istället för på golvet.
- Men det är så många bilder, så många symboler Pema. Jag är sekulär, kan periodiska systemet och räkna med Pythagoras sats. Men lyckotecknet som föreställer en lotusblomma minns jag, det står för ett rent sinne.
Han förlåter mig. Och vi hänger upp böneflaggor runt en stupa för att be om lycka och framgång. Våra böner färdas med vindhästen.
Lycka är avbrott i vardagens knog och monotoni, är tsechus, religiösa festivaler. De hålls ofta och är färgade av danser, riter och sedvänjor. När en rolig filur går runt ibland åskådarna med en fallos snidad i trä och petar på unga damer kiknar man av skratt. Efter ett par festivaler förstår jag aningens mer, men framförallt njuter jag lika mycket av sammankomsterna varje gång och börjar lära mig några av dansstegen. Så när jag står och omedvetet dansar med, får de tandlösa kvinnorna än mer att skratta åt.
De skrockar och pekar.
Jag kontemplerar det bittra och det ljuva i föränderligheten.

Fotnot: Pema betyder lotusblomma

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.